”Sopranen” Florence Foster Jenkins berömmelse vilar på det faktum att hon, som
knappt kunde sjunga alls, sjöng fel och falskt med häpnadsväckande precision
och dessutom gärna.
När hon av ett inre konstnärligt tvång drevs att uppträda samlade hon en
publik av förstående men roade vänner och vid karriärens kulmen i Carnegie
Hall en nöjeslysten publik som fick uppleva komiska höjdpunkter på den
vingliga färden genom högpresterande sopraners (till vilka Mrs Jenkins
alltså inte hörde) glansnummer. Problemet med och tragiken i komiken var att
man skrattade åt henne, inte med henne. Själv tycks hon ha varit aningslös
och i avsaknad av självkritik. När hon någon gång observerade att allt inte
stod rätt till var det självfallet pianistens fel, eller den ostämda
flygelns. Skjut inte på sopranen!
Mrs Jenkins röst har dokumenterats på inspelningarna ”The Glory of the Human
Voice”. Hon har fortfarande, 76 år efter sin död kultstatus. Stephen
Temperleys pjäs är bara ett av sentida försök att utnyttja
Broadwaypotentialen.
Den lättsamma pjäsen om Florence och hennes pianist Cosmé kräver två aktörer
som kompletterar varann, en som spelar ut föremålets grandiosa brist på
perspektiv, en som reflekterar och fyller ut med sina frågor och en allt mer
engagerad följsamhet.
Den kombinationen finns på Slagthuset. Eva Rydberg uppträder med den finurliga
precision man väntar sig av henne, och det är inte lite. Tomas von Brömssen
som pianisten går från milda protester över motvilligt accepterande och
bekymrad eftertanke till överseende och medkänsla och obegriplig
fascination. När allt är över återstår honom en stor saknad. Han berättar
med trevande röst och fundersam hållning och varvar ned med tidens
evergreens vid cocktailpianot -- när han inte någon gång mister fattningen
och råskäller på den inbilska damen, som uppträder med visserligen älskvärda
men olidligt viljestarka och självcentrerade attityder. Paret på scenen har
drivit sin konst till virtuositet, han genom sin stillsamma vanlighet, hon
agerar med kavat elegans, iförd de mest häpnadsväckande kreationer. Men det
finns ändå en invändning: hur bra Eva Rydberg än har lyckats med den
halsbrytande konsten att sjunga falskt på rätt sätt så kan det bli väl
grovt. Men Slagthuset är ju inte precis en plats för finlir.