Författare: Johanna Wallin
Titel: Jag går aldrig ensam mer
Förlag: Ruin
Författare: Sören Wibeck
Titel: Ett land två folk.
Förlag: Historiska media
Richard Goldstones dom över Gazakriget blev hård. Varken Hamas eller Israel
kommer undan. Krigsbrott skriver han i sin rapport till FN. Med 1400 döda
palestinier, de allra flesta civila, drabbas Israel hårdast av kritiken.
Goldstone ställer frågan om inte landets övergripande Gazapolitik – stängda
gränser och blockad – bör betraktas som ett brott mot mänskligheten.
Nu försöker alla inblandade parter begrava rapporten och hindra att
övergreppen hamnar i Internationella brottsmålsdomstolen. Fienderna är till
sist överens.
Hur kunde det bli så här?
Sören Wibeck är reporter på Sveriges radios Människor och tro. Han har skrivit
375 täta sidor om Palestinakonfliktens hundraåriga historia. Han berättar
mycket, men har till sist förklarat ganska lite. Boken hjälper mig varken
förstå Hamas utomrättsliga avrättningar eller det kalla israeliska raseriet
i Gaza.
Wibecks ambitiösa bok snubblar redan vid den egna ambitionen. Jag tycker helt
enkelt han förväxlar objektivitet med opartiskhet. Att vara objektiv är väl
att försöka finna sanningen? I en så här lång konflikt är den aldrig
opartisk. Den som vill förklara måste ta ställning i frågor om rätt och fel,
som Richard Goldstone gjort i sin FN-rapport. Det undviker Wibeck som i
stället placerar sig på säker plats ovanför larmet – och just därför förstår
jag till sist ganska lite.
Som historieberättelse och konfliktkrönika är hans bok späckad. I synnerhet
avsnittet om de trassliga brittiska åren 1918 – 1947 är skrivet med suverän
kontroll: alla namn, alla konfrontationer, alla kommissioner.
Åren rullar sedan på längs snitslad bana. Koncentrationen på stormakternas
maktspel och diplomati blir till sist ganska störande. Skeendet på marken,
där Palestinakonflikten hela tiden avgjorts, försvinner inte men
underskattas. Johanna Wallins oansenliga rapportbok Jag går aldrig ensam mer
förklarar egentligen mer. Hon var så kallad följeslagare i ockuperade
Tulkarm på Västbanken. Hon stod i timmar vid israeliska murgrindar och
checkpoints. De platser där palestinier avsiktligt avhumaniseras och
förutsättningarna skapas för självmordsbomber, Qassamraketer och det
israeliska dödandet i Gaza.
Vid ett tillfälle hejdar sig Sören Wibeck och undrar om det kunde gått
annorlunda, i riktning mot ett happy end. Hans svar är att sionisterna i
ursprungsläget borde haft en annan attityd till palestinierna. Men var det
verkligen möjligt? Jag tycker hans svar blottlägger ännu en av bokens
brister: frånvaron av ett kolonialt perspektiv på konflikten.
Sionismen var en reaktion på antisemitism och smälte samman nationalism,
socialism och kolonialism. På plats blev det en hård rörelse: storslagen och
avskräckande. Den var inte annorlunda än sin samtid. Wibeck citerar
radikalen Vladimir Jabotinsky som 1921 konstaterade: “Jag känner inte till
ett enda exempel i historien där ett land har blivit koloniserat efter
artigt medgivande från befolkningen.”
Europa har försökt befria sig från arvet från nationalism och kolonialism. Men
Israel har i stället backat allt djupare in under dess skuggor. I dag är det
Jabotinskys tradition som regerar landet. De så kallade nya historikerna,
som Wibeck ofta nämner, har försökt ifrågasätta arvet men är nu
marginaliserade av staten. Jag tror dessa historikers arbete är landets
sista hopp.
Det är omöjligt att begripa hur Västbanken utvecklats till ett sofistikerat
apartheidsystem utan det koloniala perspektivet. Att Sören Wibeck ändå
förbigår det med tystnad kan kanske förklaras med att det automatiskt rubbar
dels bokens ambition att vara opartisk, dels en annan vanlig föreställning
som präglar Ett land två folk, nämligen att detta är en konflikt mellan två
parter som är moraliskt och politiskt likvärdiga.
Den senare föreställningen smulas samman av Johanna Wallins enkla iakttagelser
på vägarna runt Tulkarm. Där finns ingen likvärdighet men en part som varje
dag, med totala maktanspråk, gör fel och har fel. Wallins förmåga att
beskriva vardaglig maktutövning är beundransvärd: inte bara ockupationens
koloniala, utan även de palestinska männens och den palestinska
nationalismens. I Palestina och Israel rasar många konflikter – men inga
mellan likvärdiga parter. Jag undrar om det är moraliskt acceptabelt att
förhålla sig opartisk till dem.
När Sören Wibeck grubblar över terrorismen gäller det judiska extremister och
olika palestinska rörelser. Han utelämnar däremot den israeliska
statsterrorismen; den som från slutet av 1970-talet härjade som bombräder
mot södra Libanon och nu som det dagliga dödandet av palestinier på
ockuperad mark. I den tystnaden sammanstrålar bokens övergripande brister.
Den innebär att Sören Wibecks många långa sidor står handfallna inför
Goldstones rapport och alla frågor hur kriget i Gaza ens var möjligt.