Lars Embäck har målat av nyhetssidor. Tidningen Social-Demokraten förkunnar
1933: ”Sverges Hitler äntligen korad”. En spalt rapporterar om en bilolycka.
På en trettiofem år yngre förstasida släpar polisen brutalt iväg en elvaårig
flicka. Hon har fått en pendang i Rubens målning, där dioskurerna rövar bort
Leukippos döttrar; ett barockt vittne om historiskt förankrat våld mot
kvinnor.
Ofta tråkar engagerad konst ut mig, eftersom den är så angelägen att
komma överens. Men Embäck komplicerar sammanhangen genom att ha personliga
relationer till tidningsnotiserna. Flickan var en barndomskamrat, en
släkting var inblandad i bilolyckan. Det petiga hantverket lockar in mig i
bildernas textmassor.
På golvet står dessutom en grotesk skulptur med gloende ögon förvånat på
skaft. Som om den undrade om jag lapar i mig andras olyckor för att bekräfta
min egen förträfflighet. De enkla svaren flyger sin kos.
Våld och sexuellt förtryck återkommer hos Mari Kretz.
En pneumatisk piska delar ut 7 000 rapp, lika många som ett homosexuellt par
straffades med i Saudiarabien. Kontrasten mellan råheten och räkneverket,
som sakligt registrerar slagen, gör mig yr. Och jag söker mig till det ljusa
lugnet i en vacker miljö med vita bord, alla täckta med vatten. Dova ljud
pulserar och sjunker till ohörbara frekvenser, som skapar krusningar i
vätskan (bilden). Det visar sig vara signaler från skadade kroppsdelar.
Varje vibration är en bild av tortyr.
En av Kretz drömlika bilder försäkrar, att ”FRA is everywhere”. Kafkas
rättsordning känns aktuell och klaustrofobin oundviklig. Det är plågsamt.
Men i ljudinstallationen ”Debris” spränger Kretz rummet. Ur cirkeln av
högtalare tränger omformade radiovågor från en döende stjärna i en rytmiskt
smygande komposition.
Med en suveränt gestaltad utställning skapar Kretz spänning mellan närbild och
oändlighet, olidlig smärta och dröm. Den fastnar djupt i mitt minne.
Thomas Millroth
författare och konstkritiker