När jag var sexton läste alla "Jack". Trots att den hade nästan ett
decennium på nacken var det boken alla talade om. Den var som ett virus men
folk fick olika symptom. Några blev besatta, andra blev förbannade. Killarna
i min klass, som vad jag visste aldrig ens hade kysst en tjej, satt med
feberglänsande ögon och gick igenom bokens sexscener.
Min kompis Anna-Lena som var tre år äldre flyttade till Stockholm när hon
hade läst boken. Hon kunde inte vara kvar en sekund i den här skithålan, sa
hon innan hon hoppade upp i lastbilens förarhytt. Och flummarna satt på
Domusfiket och pratade om "Jack". Mina föräldrar läste den också. Och
förfasade sig. Nästan lika mycket som vänstermänniskorna i Pilhagens
kollektivhus. De gillade inte "Jack". De tyckte att den var ointressant och
politiskt omedveten.
"Dessutom odrägligt macho", sa min vän Maja, som stod på torget varje onsdag
och sålde Proletären. "Ulf Lundell är bara en gubbsjuk och patetisk alkis."
Jag visste inte vad jag skulle tycka. Jag var för ung för att läsa "Jack",
men jag läste den ändå. Och trots att jag försökte hålla kritisk distans,
med Majas förmaningar i ryggen, och trots att jag aldrig hade gjort en enda
sak av det boken handlade om (knulla, supa, röka brass, ta amfetamin) och
bara besökt Stockholm en enda gång, på semesterresa med familjen, gjorde
boken ett outplånligt intryck. Jag sögs in i den. Jag ville vara Jack.
Hur kunde jag som sextonåring identifiera mig med en kille vars största nöje
var att ligga i en park och röka brass och flukta in brudar, alternativt
supa skallen i bitar? Är det inte lite sorgligt? Var mitt liv så renons på
kvinnliga förebilder? Eller handlade det om något annat?
Jag läser om boken och letar efter svar. Efter femtio sidor är jag så
utmattad av allt brassrökande och grabbsnack att jag är färdig att ge upp.
Jag kommer på mig själv med att bestämma att min son inte ska få läsa om hur
härligt det är att röka afghan förrän han är arton.
Sedan händer det något. Berättelsen djupnar, sorglösheten får mörka stråk.
Det är de sammanbitna scenerna i Jacks föräldrahem, mellan honom och pappan,
som inte förstår varför hans son inte kan vara normal. Det är de snabba
skisserna av vännerna som faller igenom: Harald som röker tio pipor brass
och halsar två vinare om dan, tjejen med de sneda ögonen som tar en överdos,
den nerviga Gerd som rymt från förorten och omväxlande läser Starlet och
försöker övertyga sina äldre tjejkompisar om kvinnosaken.
Det är ett oerhört driv i romanen, men drivet ligger inte så mycket i själva
handlingen; det ligger i prosan, och i Lundells förmåga att iaktta. Inte
bara de olika personerna, utan också Stockholm. "Jack" är en
kärleksförklaring till huvudstaden, den beskrivs vackrare och mer ingående
än någon av romanens kvinnor.
Hur är det då med Lundells berömda kvinnosyn? Tja, han skriver om dem i alla
fall. Många manliga författare undviker helt enkelt att skriva om kvinnor,
och ingen anklagar dem för att vara misogyna. Jack bråkar med dem, vill
förstå dem, vill knulla med dem. Och misslyckas mest hela tiden. Men mot
slutet av romanen har han ett förhållande som nästan kan kallas jämställt,
med den fem år äldre journalisten Marlena.
Lundell har nyligen upphöjts till arbetarförfattare av kollegan Tony
Samuelsson i essäboken "Arbetarklassens bästa partytricks". Jack kommer från
arbetarklass men vänder arbetarklassens ideal ryggen. Det innebär inte att
han glömt varifrån han kommer. Det finns en väldigt rolig scen, i slutet av
boken, när han konfronterar sin flickvän Marlena, som kommer från övre
medelklassen, med hennes bakgrund. Hon är kommunist och har Lenin på väggen.
"Ja, jag har i alla fall gjort revolution på tidningen.
Det är bra, det är bra.
Och Lenin har jag på väggen hur mycket som helst.
Javisst, sa jag och lutade mej en smula över henne, men har du glömt att du
hör till den klass som jag ska hämnas på?
Äh, lägg av.
En natt, när månstrimman står blodröd över Kaknästornet tar jag ner den där
Leninbilden och virar den till ett hårt rep som jag sen använder mej av när
jag stryper dej."
"Jack" skulle inte kunna vara skriven idag. Jack och hans kompisars hela
tillvaro byggde på att man kunde gå ner på Arbetsförmedlingen och få ett
jobb som man kunde hoppa av nästa dag för att det fanns ett annat. Dessutom
var allting billigare. En arbetargrabb idag skulle aldrig kunna hinka i sig
så mycket rosévin och åka så mycket taxi som Jack, inte utan att vara
kriminell. Det vilar, trots de mörka stråken, ett nostalgiskt skimmer över
Lundells 70-tal.
Men hur kunde jag känna mig som Jack? Som sextonårig oskuld i en småstad?
Jag tror att det handlade om att våga följa sina drömmar. Det var det Jack
gjorde, eller ville göra. Och denna hans desperata vilja skar rakt över alla
könsgränser och erfarenhetsmässiga hinder.
Jag identifierar mig knappast med Lundells manliga romanfigurer nu för
tiden. Nu har de redan blivit det de ville vara. Rocksångare, författare,
förmögna. Det är också därför som "Jack" är Lundells i särklass bästa roman.
Man ska följa sina drömmar men inte fastna i dem.
OLINE STIG
författare