Drive-By Truckers spelar en vagt R&B-influerad och högljudd countryrock, som träffar med kraften och den breda träffytan hos ett välriktat bowlingklot. Musiken är hyfsat universell, men historierna i bandets sångtexter är geografiskt mycket mer specifika. Åtskilliga handlar om den amerikanska Söderns verklighet och myter. Ändå har de en stor publik på vår sida Atlanten.
– En del referenser går kanske er européer förbi, men jag är inte så säker. Sydstatsrocken har alltid mötts med stora famnen i Europa, säger Pattersson Hood som är bandets ledare. Min pappa David Hood ingick som basist i Muscle Shoals-studions husband, och när de turnerade i Europa på 1970-talet blev han helt tagen av mottagandet. I USA var han en av de anonyma hantverkarna i bandet, men i Europa fanns en publik med full koll på vad vem han var och vad han gjort.
Drive-By Truckers för sin del har gett ut åtta studioalbum; det senaste kom i våras, heter ”The Big To Do” och är en samling gladlynt rockande mini-noveller om svek, missbruk, arbetslöshet och dysfunktionella familjer. Diskbänksrealism i texterna, party i musiken.
– Vår liveshow är kul, vi vill att folk ska roa sig – det är vad en rockshow är till för. Men jag gillar att väga upp festen med det där andra, med stories om vardagens blues. Det måste finnas en konflikt någonstans.
Konfliktkvoten fylldes med råge när Drive-By Truckers för fyra år sedan anlitades för att kompa den färgstarka soulsångerskan Bettye LaVette på vad som skulle bli uppföljaren till hennes comebackalbum ”I’ve Got My Own Hell to Raise”.
– Skivbolaget ville matcha henne med ett band, i motsats till en grupp fogliga studiomusiker. Jag är lika stolt över resultatet av de här sessionerna som över något jag medverkat i, men det var något av det kämpigaste jag gått igenom – hon är inte lätt att tas med.
– Hon fick höra våra plattor, som hon inte gillade, och beslöt sig omedelbart för att göra sig kvitt oss. Vi fick slita hårt för lite respekt, men i det långa loppet gick det upp för henne att vi faktiskt visste vad vi sysslade med och inte var det gäng blåsta rednecks hon först tagit oss för. Hon är en stor artist och vi är stora R&B-fantaster, så jag förstod ju att det fanns potential. Jag är glad att vi inte gav upp.
Men han vill inte gärna göra om det, inte med henne och inte med någon annan. Tanken på ett schemalagt studiojobb i tjänst för andra lockar honom inte.
– Pappa inspirerade mig till att bli musiker, men jag har inte alls det temperament som krävs för att som han jobba som en musiker man kan hyra. Jag skulle bli galen. Pappa har spelat på en mängd fantastiska skivor, men det är bara de lyckade exemplen man minns. Fast han har alltid varit professionell; han gnällde aldrig över obegåvade artister eller divor när han kom hem om dagarna, han lämnade jobbet bakom sig innan han gick över tröskeln.
För Pattersson Hoods del blev musiken ett hyfsat tryggt kneg sedan Drive-By Trucker 2001 slagit igenom i kraft av ”Southern Rock Opera”, bandets fjärde album. Framgången räddade bandet från att spricka.
– Tidigt hade jag en idé för ett filmmanus, som jag och basisten Earl Hicks jobbade med samtidigt som jag bildade bandet. Det ena ledde till det andra, och snart var filmidén istället synopsis till en rockopera. Detta var 1996 – ingen skrev rockoperor 1996. Vi turnerade oavbrutet, men operan gav oss åtminstone något mer intressant att snacka om i turnébussen. Fem år tog det, och det knäckte nästan bandet.