Hon siktade på rollen som Mercedes. I stället blev det Carmen.
– Min agent ringde och sade att det skulle blir provsjungning i Malmö,
berättar Astrid Robillard.
– Jag åkte hit och trodde att jag var aktuell för en mindre roll, Mercedes
hade också varit jätterolig att göra.
Astrid Robillard sjöng två sånger ur ”Carmen” på fem minuter och åkte hem
igen. Några dagar senare fick hon ett samtal från Malmö opera, man ville ha
henne i titelrollen.
Då, för drygt ett år sedan, kändes det hela ganska nervöst, men känslan lade
sig snart.
– Fast inför att jag nu skulle åka till Malmö och börja repetera hade jag
några katastrofdrömmar på nätterna. Men det hör väl till, säger Astrid
Robillard med ett skratt.
– Jag brukar bli lite nervstissig när jag ska bryta upp och komma till en ny
plats.
Rollen som Carmen är operavärldens mest kända. Hur tacklar man den?
– På ett sätt känns det väldigt roligt att göra något som har en så
lättillgänglig sida, svarar Astrid Robillard. Musiken är lätt för lyssnaren
att ta till sig, även om man inte hört den förut. Och även de som inte
känner till opera har förstås hört de mest kända delarna av musiken.
I Malmö blir ”Carmen” extra tillgänglig tack vare att den görs på svenska,
påpekar hon.
Det knepiga med att gestalta Carmen handlar för Astrid Robillard mycket om att
Carmen är en så attraktiv person.
– Hur spelar man det, hur blir man en människa som alla vill ha? När jag läser
texten får jag intrycket av att alla dras till henne, även om hon ju inte är
så trevlig och bland annat skär en kollega i ansiktet. Carmen är
tilldragande och får därför utrymme att bete sig ganska illa.
Några tunga krav på att leverera en helt ny och annorlunda Carmen
känner Astrid Robillard inte av.
– Kanske inombords då. Men jag tänker mig att man tar fram klassiska operor
för att man vill berätta historierna igen, eftersom de ständigt är aktuella.
– En av de bra sakerna med opera är att man skapar den tillsammans. Detta är
inte mitt privatansvar, vi bygger gemensamt. Att kompromissa och lyssna på
de andra fungerar bra i alla situationer. Och det finns en vilsamhet i att
man är så många, det kollektiva ansvaret är något betryggande.
För egen del hoppas Astrid Robillard att kunna utvecklas och lära
sig av perioden i Malmö och få vara med om att skapa en bra föreställning.
Filmklippet på henne själv, som ligger ute på Malmö operas hemsida, har hon
dock inte vågat titta på själv.
– Jag har fortfarande svårt för att höra min egen röst och se mig själv på
film, säger hon med ett leende. Jag tror jag delar det med de flesta. Men
det är ju också något väldigt intressant med det här jobbet; jag kan själv
ha en känsla, samtidigt som de som ser och hör mig kan få en helt annan
upplevelse. Publiken är ju med och skapar föreställningen, i och med att den
upplever den.
Opera och musikteater fascinerade Astrid Robillard redan på låg- och
mellanstadiet, samtidigt som hennes jämnåriga stod med hopprepshandtag i
handen och sjöng poplåtar. Och redan då visste hon att detta var något hon
skulle vilja ägna sig åt när hon blev stor. Astrid sjöng i kör och spelade
fiol på Härnösands kommunala musikskola, många av kompisarna gick där och i
familjen Robillard förutsattes man spela ett instrument.
Organisten Fredrik Sixten var den som puffade Astrid mot solosången. Han tog
med henne på konserter och fick henne att som tonåring att åka på
romanssångskurser. På gymnasiet blev det sånginriktning, sedan folkhögskola
med klassisk sånginriktning och så småningom Operahögskolan i Stockholm, där
Astrid Robillard tog examen 2010.
Då hade hon just fått det årliga Jenny Lind-stipendiet, som allra första
mezzosopran. I priset ingår en turné i USA.
– Tre avgörande faktorer bakom att jag blev professionell operasångare? Jenny
Lind-stipendiet och USA-turnén, provsjungningen i Malmö inför ”Carmen” och
så Fredrik Sixten, han är anledningen till att jag håller på med sång i dag.
Astrid Robillards framtidsönskningar ser just nu ut så här: En bra ”Carmen” i
Malmö och att sedan kunna fortsätta försörja sig som scenartist. Få göra
”allt” på en operascen och allra helst titelrollen i Gunnar de Frumeries
”Singoalla”. Gärna ett år i Tyskland, inte minst för att lära sig språket.
Särskilt mycket karriärplanering har hon inte ägnat sig åt. Ett
undantag var beslutet, redan under operahögskoletiden, att skaffa en agent.
– Jag arbetade förstås inte så mycket för det. Min nuvarande agentur tog
kontakt med mig när jag fick Jenny Lind-stipendiet.
– På skolan fick vi också gå kurs i hur man sköter sitt eget företag och jag
kände: ”Gud, detta vill jag verkligen inte göra!”. Senare insåg jag att en
revisor inte kostar så mycket och dessutom är avdragsgill.
Att inte vilja göra det tråkiga – mycket carmenskt.