Det finns två svårigheter med att vara kvinnlig poet i Iran. Den första är att
vara poet. Den andra är att vara kvinna.
Azita Ghahreman bor sedan två år tillbaka i Malmö. I Iran är hon en erkänd
poet med tre utgivna diktsamlingar bakom sig. Den fjärde, ”Injaa hoomehaaye
kalaaq ast” (”Här ligger kråkans förorter”), har varit klar sedan länge och
i över två år har hon väntat på besked från iranska kulturdepartementet.
Beslutet kom nu i december:
– Den fick inte tillstånd att ges ut i Iran. Ibland skriver de att man ska ta
bort vissa rader och ändra vissa ord. Men den här gången underkände de hela
boken, säger Azita Ghahreman.
I vardagsrummet, vid en bokhylla fylld med persiska titlar, står resväskorna
packade. Azita Ghahreman ska vara domare i Khorshid Prize, en festival för
kvinnliga poeter i Iran. När denna artikel publiceras har hon redan landat i
Teheran.
– Festivalen är ett sätt att introducera iranska kvinnliga författare för
folket. De är jättemånga, men har ofta svårt att marknadsföra sig. Det är
viktigt att de blir lästa. Av tradition är en poet alltid en man. Men genom
att läsa kvinnliga författare kan det skapas bättre förståelse för kvinnor,
vilket i sin tur kan minska friktionen i samhället.
Khorshid Prize arrangeras i år för första gången och har uppfattats som
kontroversiell i vissa led. Festivalen saknar statsunderstöd och programmet
har anpassats till regimens kriterier för att över huvud taget få tillstånd.
Kontrollen är ständigt närvarande, och Azita Ghahreman berättar att den också
sipprar ner på individnivå.
– Det finns två sorters censur i Iran. Dels den statliga, dels den som vi
utövar på oss själva genom att vi fostrats i den tradition som vi har, säger
hon.
Förhållandet har skapat ett speciellt språk där författarna hela tiden måste
hitta nya metoder att uttrycka sig på.
– Men trots att det är svårt har antalet poeter i Iran ökat, speciellt de
kvinnliga.
Azita Ghahremans egen diktsamling, den som stoppades i Iran, ges nu ut på
persiska i Sverige av Malmöförlaget Smockadoll.