Det har länge luktat illa i Rupert Murdochs medieimperium. När han nu tvingas
vädra får man hoppas att mediekonsumenter och lagstiftande politiker drar de
rätta – om än svårsmälta - slutsatserna.
Journalistkåren har i 150 år anklagats för att vara sensationslysten,
hänsynslös och omoralisk. Tongångarna känns igen när det stormar kring News
of the World. Det nya är att kritiken nu träffar journalister och
redaktionella chefer som gjort brottslighet – främst telefonavlyssning -
till rutin.
Det borde inte överraska någon att anställda i en ekonomiskt alltmer pressad
nyhetsindustri glider så långt på det sluttande planet. Nyhetsfabrikerna
måste producera ”häftiga storys” i ett ständigt ökande tempo. På varje
nyhetsredaktion känns pressen. Laglig, seriös research kostar tid och
pengar, och eftersom säljande artiklar kan produceras utan sådan research är
det på den man först skär ned.
För Murdoch är upplagan det enda viktiga. Bara med en stor upplaga kan man
tjäna pengar. Det är möjligt att han talar sanning när han säger att han
inte kände till sina anställdas brottslighet. I hans imperium befordras bara
de som vet att kortaste, billigaste väg till höga upplagor är enda
prioritet. Det är särskilt uppenbart på tabloiderna. Vill man göra karriär i
den miljön blir genvägar, etiskt förkastliga arbetsmetoder som lätt övergår
i olagligheter, till slut närmast oundvikliga.
I svenska mediekoncerner har förfallet inte gått lika långt, men samma
marknadskrafter verkar här. All nyhetsjournalistik tabloidiseras. Det blir
mera brott eftersom polisen gör all research, gratis. Mera kändisar. Mera av
det erotiskt laddade. Tilltagande personfixering. Mer av uppfordrande,
känslomässig rapportering – det engelsmännen kallar
something-must-be-done-journalism. Snälla pojkar får inte kyssa vackra
flickor och med snälla journalister tjänar man inga pengar.
Svenska ägare tycks mer benägna att lägga ned sina tidningar än att, som
Murdoch, pressa dem till moralisk bankrutt, men att sluta producera
journalistiken är inte att lösa dess problem.
Journalistikens uppgift, enligt vår allmänt accepterade demokratiska doktrin,
är att förse medborgarna med den kunskap de behöver för att förnuftigt kunna
styra sitt eget samhälle. News of the World-skandalen illustrerar hur
befängt det är att låta en för demokratin central kunskapsspridning ske helt
på underhållningsbranschens villkor. Journalistiken ska naturligtvis vara
lättillgänglig, gärna också skarp, provocerande och rolig, men den får inte
släppa ambitionen att vara kunskapshöjande. Den journalistik demokratin
behöver är utbildande, inte underhållande. Den ska produceras för studerande
– i en demokrati måste vi alla fortlöpande studera samhällsutvecklingen -
inte för kunder.
Om problemen med vår tids journalistik är uppenbara är lösningarna desto
svårare att finna. Hur ska den journalistik som demokratin behöver
finansieras utan att man riskerar dess oberoende?
Anders R Olsson
journalist