Stockholm. – Hela den här resan har varit helt sjuk, säger hon.
Amanda Jenssen sitter på en pastarestaurang i Stockholm och fyller på
kolhydratförrådet efter dagens första sånglektion. Hon är blond, cool och
förkyld.
I kväll är det semifinal i ”Idol”. Amanda möter Andreas Sjöberg från Malmö
och stockholmskan Marie Picasso i en kamp om de två finalplatserna.
Så – blir det Skånederby eller tjejkamp i Globen?
– Båda hade varit skithäftigt, säger Amanda. Men möter jag Marie blir det
historiskt. ”Idol” har aldrig haft två tjejer i final.
Risken finns förstås att det blir varken eller. Det skulle inte Amanda gilla.
– Jag tycker att de som kommer till Globen är vinnare, båda två. Men jag
vill inte bli trea. Inte när jag har kommit så här långt.
Amanda Jenssen är knappast någon typisk ”Idol”-deltagare, och att hon alls
hamnade på audition var resultatet av övertalning från hennes vän Elina
Nelson, som tävlade i ”Idol 2005” (hon med rosa hår, om ni minns).
Varför tvekade du?
– Jag tänkte att ”Idol” inte var rätt forum för mig. Men programmet har
förändrats. Nu har vi nästan storband varje gång vi står på scenen. Det
betyder mycket för mig. Allt känns mycket häftigare nu.
Amanda fyllde 19 i september, men många tycker att hon är mognare än sin
ålder. Vuxet stabil trots den galenskap som omger henne.
– En sådan här grej kan förgöra en – bryta ner en så att man blir någon
annan, säger hon. Eller också kan man gå åt andra hållet. Jag har blivit
starkare för att jag har varit tvungen att bli det.
En ”Idol”-deltagares vardag rymmer helt visst ett mått av party och glamour.
Häromkvällen drack Amanda exempelvis champagne med Stockholmsgästande
hiphopparen Wyclef Jean i hans limousine.
Men framför allt är ”Idol” hårt jobb och hårda tyglar. Efter vår lunch har
Amanda flera telefonintervjuer inbokade, följda av dagens andra pass med
sångcoachen. Sedan ska hon en sväng in i skivstudion, innan hon avslutar
dagen med ett läkarbesök – stämbanden bråkar.
– Vi har ett riktigt tajt schema. Det går liksom inte att sjukskriva sig,
säger hon och tar tacksamt emot snytpapperet jag erbjuder henne. Men det har
varit värt allt slit, för jag har lärt mig så mycket och det har varit så
roligt.
Medan vi pratar kryper semifinalen närmare. Klart Amanda är nervös. Går hon
vidare kommer hon att gråta, säger hon. Eller bli knäpptyst och bara le.
Hittills har hon själv fått välja sina låtar. I kväll sjunger hon för första
gången låtar som juryn har valt åt henne: Leonard Cohens ”Hallelujah” och
Alicia Keys-hiten ”No One”. Den första är tänkt att ge henne en chans att
briljera, den andra ska fungera som en utmaning.
”Hallelujah” råkar vara en gammal favorit. Den souliga ”No one” ligger henne
mindre nära. Men hon löser problemet som hon brukar:
– Jag bygger om den litet, säger hon med sitt karaktäristiska sneda leende.
Detsamma gäller årets vinnarlåt, som Amanda redan har spelat in på skiva.
Liksom tidigare år är den en fläskig powerballad. Inte Amandas tekopp,
precis.
– När jag först hörde den tänkte jag ”Shit, den här låten passar inte mig”.
Men i studion kände jag ”Shit, den passar mig som hand i handske”. Jag
gjorde den på mitt sätt. Så nu tycker jag om den.
Hur det än slutar för Amanda Jenssen i ”Idol” tyder det mesta på att hon går
mot en stjärnkarriär.
Hon har redan bestämt sig för att flytta till Stockholm, ”för det är här
allting finns”. Och några fler gig med bandet Oh Hollie Neverdays lär det
inte bli. Nu går hon solo.
När hon har krupit ur ”Idol”-centrifugen blir det, hoppas hon, mer utrymme
för hennes egen musik. Hon beskriver sina låtar som en sorts känslomässiga
dagböcker, och hon har skrivit många. Femton av dem har hon lämnat in till
Sony/BMG, skivbolaget som har första tjing på ”Idol”-vinnaren, i hopp om att
några ska platsa på hennes kommande skiva.
Amanda har alltid längtat till scenen. Nu har hon upptäckt att det är minst
lika kul att jobba i skivstudion.
Huvudsaken är att hon får göra musik.
– Det bästa som finns är att skapa, säger hon. Det är det enda jag vill göra.