När jag går igenom Inger Alfvéns digra verkförteckning slår det mig vilka djupa intryck hennes romaner gjort på mig genom åren. Hur starka minnen jag har av bland andra ”s/y Glädjen”, ”Ur kackerlackors levnad” och ”Judiths teater”. Romanerna har fun­gerat som en nyckel till samlivets hemligheter och lögner. Som om Alfvén genomskådat det mesta om mänskliga relationer – från glädjeämnen till sjaskigheter. Hon får gråskalorna att ljuda. Vardagen – en thriller.

Nya romanen om ett åldrande, älskande, gift par bosatta på Östermalm har samma intensitet som författarens tidiga bästa. Välbekant är hennes raka ickekoketterande prosa som tvinnar finmaskiga trådar till sina porträttvävar. Nuet genomlyses av ett förflutet som alltid jagar och plågar Alfvéns romanpersoner. Dotter till en dotter – temat är väsentligt och gripande. Moderns strängt granskande öga utgör arvedelen. Dottern tigger förgäves kärleksyttringar som modern är oförmögen, ja, för otränad för att ge.

Katastrofen inträffar när den nyligen pensionerade advokaten Ingeborg ramlar från en stol, slår sig sönder och samman och hamnar i gips. Dottern skaffar henne en hemvårdare – en ung kvinnlig flykting från Iran. Ingeborgs make, den finlitteräre författaren Fabian, känner sig utskuffad från sitt hem där han försörjd av karriärhustrun stått för marktjänsten. Han flyr till Kanarieöarna för att slicka sår och skriva klart en roman som gått i stå.

Ingeborg – en perfektionistisk klassresenär som aldrig bett om hjälp – finner en stor njutning i att bli omvårdad av en följsam flicka. Hon blir besatt av sin önskan att få behålla henne. Ingeborg är som en av många karriärmän som på ålderns höst blir varse hur ensamma de är utan sitt yrke.

Fabian – vänstersympatisören från överklassen som vägrar att ha tjänstefolk – genomlever ett inre kaos under sin vandring i solen. Han älskar sin fru högt och rent. Dödsångestdimmorna skingras när han får en idé: även han kan ha glädje av hemhjälpen.

Intrigen påminner om Sara Kadefors roman ”Fågelbovägen 32” där en stressad samhällsengagerad barnfamilj får sina problem lösta när en flyktingkvinna tar hand om hemmet och barnen.

Men själva enkelhetens komplexitet, sättet att på ett klart språk konfrontera individen med samhällsutvecklingen och de stora moralfrågorna liknar allra mest nobelpristagaren J M Coetzees berättarstil. Den privilegierade människan som är solidarisk i teorin och egoist i praktiken är han mästare på. Dessutom vimlar det av åldrade män som blir betuttade i unga vårdarinnor. Hos Alfvén är inte den maktkonstellationen könsbestämd.

Romanens slut ska inte avslöjas, men jag har svårt för det. Som om Alfvén plötsligt tar sin hand ifrån Ingeborg och Fabian, låter dem få groteska drag.

Men det hindrar inte att ”När förnuftet sover” är en av höstens häftigaste kärleksromaner.

Trodde någon att köttets lust är överspelat vid sjuttio plus? Glöm det.

Anneli Jordahl, författare