På gränsen mellan Osby och Judea

Det har förstås inget med varandra att göra, det där. Boken skrevs ju tidigare. När vi ses har Mara Lees pappa bara varit borta i två månader.

– Jag har hållit det ifrån mig lite. Dels eftersom det ändå är uppenbart att boken och pappas död inte hör ihop. Dels eftersom det är lätt att överväldigas av symbolik, och det har jag ingen lust med just nu.

Mara Lee beskriver kort sin far som ”en väldigt ljus och bra människa”. Hon är uppvuxen med honom och mamma i Osby i norra Skåne, och debuterade med en omtalad diktsamling år 2000 som heter ”Kom”, och som kallades ”postpornografisk”. Uppföljande ”Hennes vård” från 2004 handlade också den om kropp, sexualitet och kärlek. Sedan kom den förs­ta romanen, ”Ladies”, som beskrevs som ett slags finlitteratur och chick lit på samma gång – men så enkelt låter den sig nog inte förklaras.

Nya ”Salome” är inte heller lättförklarad. På ytan handlar den om en fjortonårig flicka, som inte heter Salome, men Salome omkastat: Elsa Mo. Hon växer upp i samma Osby som Mara Lee, i samma tid. Det är åttiotal och vinylsinglar och väggfasta telefoner och inget internet.

Den bibliska Salome dansar för sin styvfar och hans sällskap, och gör det så bra att hon får önska sig vad hon vill. Hon frågar sin mamma om råd. Eftersom mamma är arg på Johannes Döparen, föreslår hon sin dotter att önska hans huvud på ett fat.

Salome får som hon vill.

Det får Elsa Mo också, men på ett helt annat sätt. Även i hennes liv finns en styvfar, och dans, och en Johannes, och ett lösgjort huvud.

Det finns också en Micke, en hockey­spelande kille som tycker att Elsa är snygg. De ses. De är kanske ihop. När de stänger om sig hånglar de inte, utan slåss. Hårt hårt.

– De vet ju inget om den där vuxen­sfären de längtar till. Så de använder de kroppsliga uttryck de känner till för att komma nära varandra. Han är hockeykille. Men hon är ju inte rädd för honom. Hon vägrar inrätta sig i någon känslig spröd kvinnlighet, hon slåss på samma sätt som han.

Det är i höjd med att Mara Lee skriver detta, berättar om detta, som recensenter och förlagsfolk gärna vill träda in och förklara ett och annat. Nej, det måste inte lämna Elsa och Micke med ärr för livet att de ger varann blåmärken. Nej, det är inte självklart vem som styr i deras relation. Nej, det är inte självklart var gränsen mellan smärta och njutning går för en tonåring som tar sina första steg mot att bli vuxen.

– Jag försöker kanske framställa något som är på gränsen, innan de här könsstereotyperna är helt på sin plats. Samtidigt som lekarna eller vad vi ska kalla det är genomsyrade av könsstereotyper och sexualitet också.

Hur går det för Elsa? Vem blir hon när hon är sjutton eller tjugo?

– Raseriet som hon bär på kan vara fruktansvärt hämmande. Så jag tror inte att hon kommer att göra något vettigt av sitt liv. Hon kommer nog gå omkring i en förbittrad känsla av att inte ha fått det hon vill ha.

Även om hon beter sig fruktansvärt märker jag att jag gillar henne när jag läser. Gör du det?

– Annars skulle jag inte kunnat ha tillbringa så mycket tid med henne som jag har gjort. Jag blev ju intresserad av henne som en karaktär som inte är entydigt god eller ond och inte typiskt kvinna. Det finns ingen hemkomst i min berättelse. Det finns ingen försoning. Johannes offras. Men varför? Det var ett intressant projekt att bevara Elsas kluvenhet i texten. Hennes bejakande av raseri och aggressivitet, men samtidigt också något slags godhet.

Varför åttiotalet?

– Jag har inte tillräckligt med kännedom om nutiden. Boken är inte en realistisk gestaltning, men jag ville nog ändå utgå från miljöer som inte är mig främmande. Jag bodde i Osby tills jag var femton, sedan var jag fem år i Malmö, och så har jag varit i Stockholm sedan jag var tjugo.

Men din Osbydialekt är intakt.

– Det är viktigt för mig. Jag vill inte förlora intonationen. Vi förstår varann mycket genom vår intonation.

Är du en person som alltid gör dig förstådd?

– Det kan jag inte tänka mig! När jag skulle beställa den här kakan sa jag ”den där som har lite choklad på sig tack”, och då sa han ”du vet att det är Nutella inuti”. Som om det skulle utgöra ett hot mot min beställning! Vad signalerade jag, som gjorde att han tyckte att han behövde varna mig för Nutella?

Fiket vid Hornstull i Stockholm stänger, vi vandrar hem till Mara Lee. Där bor också en man samt en katt som heter Lynch, efter filmregissören.

Vi pratar om en fråga som, om man vill, kan vara central för den som läser ”Salome”: Vem drabbas hårdast när två människor frontalkrockar?

– Ja, det är verkligen en central fråga. Samhället kan vara sådant, att det finns en konkurrens om vem som ska få ha ondast. Vem ska få vara offret? Jag tror inte att boken handlar om det först och främst, men det finns ett stort fokus kring lidande och smärta och vem som har rätt till det. Vilka ska vara tysta och streta på, och vilka har rätt att tala om sitt lidande.

Mara Lee tystnar och klappar, möjligen lite motvilligt, Lynch över nacken. Han är mer sambons katt än hennes.

– Jag är inte intresserad av att reproducera våld realistiskt, på det sätt som vi matas med i medier hela tiden. Men vad det kan betyda för en människa, det är intressant. Elsa uttrycker ingen autonomi gentemot Micke genom att slå honom.

Nej, inte mot honom, men kanske mot föräldrarna?

– Ja, kanske. Jacques Lacan har skrivit ”det finns ingen sexuell förbindelse”. Vad han avser primärt är att det inte finns någon förhandenvarande symmetri mellan könen. Att vi skulle höra ihop två och två och bilda en helhet, det är en konstruktion. Det är radikalt! Och jag tror inte att man kommer vidare om man inte släpper de här fantasmatiska föreställningarna kring kön som vi har.

Om man tittar på din produktion bakåt så är det enormt svårt att gissa något om hur din nästa bok blir. Vet du själv?

– Jag är inte färdig med prosan. Det känns som om jag hela tiden ställer nya frågor till litteraturen. Skrivandet tar mig till platser som jag inte hade tänkt. Då måste man ju utforska dem. Nu är jag ju ganska ny doktorand i konstnärlig gestaltning, så jag kommer att vara ganska upptagen med min avhandling de närmsta åren. Jag tycker om den hårda koncentration som krävs.

Det är ju Elsas mål. Koncentrationen. När hon dansar, när hon klarar av att störa ut allt annat.

– Ja. Det är sant. Det är den ultimata meningen som den typen av kontexter bjuder. En viktig bevekelsegrund för mig när jag ska arbeta är att tänka att jag ska göra något nytt, eller i alla fall något som bjuder motstånd. Jag har i många år hyst någon sorts helt opåkallad aversion mot presens och första person singular. Särskilt tillsammans! En jagberättelse i presens! För mig har det varit höjden av slapphet och jag har känt instinktiv motvilja. När jag väl kom på det, eller verkligen artikulerade det för mig själv, var jag naturligtvis tvungen att se vad jag tyckte var så illa med det. Då blev jag intresserad av att utgå från den begränsningen i stället, men ändå skapa rörelse och dynamik. Gå emot den där utslätande tendensen: jag går till dörren, jag trycker ner handtaget, jag går ut. I trapporna möter jag en granne. Vi hälsar. Och sen hände det, och sen hände det. Det är lätt att hamna i något platt och slentrianmässigt modus som bara redovisar händelser. I stället ville jag få vem som helst, en man eller en kvinna i sextioårsåldern, att kunna skapa förbindelse med en fjortonårig tjej på åttiotalet.

Vem litar du på när du ska kontrollera halten i din text?

– Jag har ingen självklar läsare. Jag har aldrig skrivit halvvägs och bett någon kolla. Jag vet när någonting bär. Eller när det inte. Den här boken är inte självbiografisk, men den handlar om frågor och ämnen som jag är upptagen av.

Vilken är den kärnan då? Som du ofta talar om?

– Det skulle jag kunna uttrycka på många olika sätt. Makt, kvinno­blivande, sexualitet. Så. Sedan är jag inte opåverkad av Anne Carson, jag översatte hennes ”Röd självbiografi”.

När du skrattar, vad skrattar du åt?

– Roliga ord. Ordkombinationer, när det blir oavsiktligt fel, när man snubblar i en mening, freudian slips, ordvitsar. Ord som låter roligt.

Finns det något ord som du älskar?

– Älskar? Det är ett starkt ord. Jag har inget sånt där ”glänta” eller ”smultron”. Jag håller inte på och fetischiserar ord. Men med hela rader, då blir det en annan sak. Där har jag nog någon favorit. Kanske ... ”Men ett vet jag bestämt: jag kommer att bli en bedårande, klotrund nolla senare i livet.” Det är ur Robert Walsers ”Jakob von Gunten”.