Han ansågs vara en säkerhetsrisk, Jan Guillou. Adelgatan nedanför mitt fönster
var fylld med poliser utrustade med maskingevär. Det tog kriminalpoliserna
dryga tio minuter att arrestera Fib-redaktören innan han fördes bort från
Lunds mest idylliska gata. Datumet var 22 oktober 1973. Sålunda inleddes den
process som var den smutsigaste vänstern skådat.
Då befann jag mig redan utanför dess organiserade aktiviteter. Ockupationen av
Tjeckoslovakien hade upprört mig och ”kamraternas” lama avståndstagande
berörde mig illa. Dessutom hade det propalestinska seglat upp som en
huvudfråga fastän det avskyvärda Vietnamkriget ännu inte hade fått
USA-imperialismen på fall.
Jan Guillou tillhörde SKP-falangen inom vänstern och hans prokinesiskhet såsom
FIB-redaktör garanterade hans pålitlighet.
I denna överklassvänster fanns dock ett omättligt hävdelsebehov. Ett flertal,
särskilt medicinare, besökte med förtjusning Östtyskland och såg i dess
hälsovård beundransvärda föredömen.
Att samtidigt psykiatrin i hela öst, särskilt i Sovjetunionen, nyttjades för
att spärra in oliktänkande väckte nästan ingen indignation. Som motvikt
pekades på det utmärkta mentalarbete psykiskt drabbade underkastades på
Kuba, i det att de kunde återanpassas på bondgårdar. Att dessa drängar i
själva verket var politiskt oppositionella var det få vänsterister som
erkände.
Att Guillou samtidigt som han angrep sovjetkommunismen tjänade
förtryckarregimen ger vinkar om att IB-affären inte var så renhårig såsom
det förespeglats, samt att denne vänstermoraliske väktare i själva verket
stod närmare sig själv än sina egna uppblåsta ideal.
För något tiotal år sedan kom en israelisk kulturattaché hem till mig. Han
påstod sig vara ute för att träffa ”judiska kulturpersonligheter”. Jag
välkomnade honom av ren nyfikenhet, ty jag förstod att det fanns mer på
agendan. Mina enda bidrag då till konflikten hade varit några israelkritiska
ställningstaganden. Efter en rad diplomatiska artigheter frågade diplomaten,
han kunde inte jiddisch som jag hoppats på, om jag personligen kände Jan
Guillou. Nej, svarade jag, bara polemiskt.
Han berättade att han hade ätit lunch med Guillou och att denne varit mycket
tillmötesgående och inte alls visat upp den antiisraeliska bild som han
givit uttryck för i massmedia.
Det retar mig nu med facit i hand att jag inte frågade ut israelen, som
uppenbarligen var ute för att fiska information. Men redan då slog det mig
att Guillou, som faktiskt aldrig i mina ögon varit någon antisemit, i själva
verket var som klippt och skuren för en Mossadspion.
Är det inte äntligen dags att ge upprättelse för vänsterns värste vedersakare
– Per Ahlmark? Han har under många år ihärdigt upprepat anklagelser om
vänsterns dubbelspel och falska lojaliteter.