Så har då än en gång Europride brakat loss i Stockholm, invigt med allsång och
knätofsar på Skansen. Babsan styltar runt på sina klackar. Christer Björkman
vickar på häcken. Lite förutsägbart ändå.
Men det hindrar inte själva festivalen från att i år vara bredare och mer
infallsrik än någonsin. Temat är "Swedish sin, breaking borders”, och
gränserna överskrids redan i upplägget: i stället för att vara begränsad
till inhägnaden ute i Tantolunden har Pride sipprat ut i staden och snart
sagt varje kvarter har sin egen punkt i det digra programhäftet.
Under samma stekheta eftermiddag hinner jag med en visning av Nationalmuseums
utmärkta queerutställning, en film på Kulturhusets queerfilmsfestival och
ett föredrag av den polske gayaktivisten Lukasz Palucki. Han redogör för de
bistra villkoren i Östeuropa, där särskilt Vitryssland är ett förfärande
exempel på hur brutalitet och förtryck är vardag för många av Europas
homosexuella. I avsaknad av projektor får publiken titta på bilderna i en
mobilkamera som skickas runt i lokalen. Det funkar bra, vi är bara fyra.
Synden då? Jo, långt bortom schlagerkitschen på Skansen hamnar jag senare i en
svettig källare för musikalversionen av kult-amatör-gladporrfilmen
”Fläskprivat”. Det är det mest hysteriskt snuskiga spektakel man kan tänka
sig, ett hejdlöst viftande med dildos och smetande med mums-mums, allt
ackompanjerat av dragspel och översållat med visdomsord i stil med ”livet är
kort men kuken är lång”.
Långt är därmed också avståndet till 1998, då Europride senast arrangerades i
Stockholm. Då sattes hela samhället i gungning av Elisabeth Ohlson Wallins
utställning ”Ecce Homo”.
I dag är det svårt att tänka sig en framställning av homosexualitet som skulle
kunna provocera svenskarna på samma sätt. Men veckan har ju bara börjat.
JENS LILJESTRAND
frilansskribent och författare