Tänk dig inrikeshallen på Arlanda i rusningstid. Tiodubbla trängseln och
stressen. Addera svinotta och svinkyla.
Det är så jag föreställer mig Vasaloppsstarten.
Det är så jag föreställer mig det typiskt svenska: Var och en för sig, men
tillsammans. En kollektiv egotripp. I gemensamma spår för framtida segrar.
Självbekräftelse via självspäkning. Spilld blåbärssoppa som substitut för
utgjutet blod.
Allra svenskast är dock den kreativa kommersialismen, som i sin tur är ett
utryck för högt uppdriven klimatkänslighet. Att anpassa vallan efter föret,
idealen efter tidsandan, är en svensk specialitet. Förr byggde vi det starka
samhället. Nu det konkurrenskraftiga varumärket.
Också Vasaloppet är ett varumärke. Urstarkt. Inte bara ett skidlopp, utan
numera ett komplett sortiment av skidlopp.
Förra torsdagen, en och en halv vecka före Vasaloppet, bilade vi hem från
skidsemestern i Dalarna. Det var redan köer vid infarten till Mora.
Kort-Vasan skulle gå dagen därpå. Så väntade Halv-Vasan och Ungdoms-Vasan
och Skejt-Vasan och Tjej-Vasan och Stafett-Vasan och Öppet Spår och, till
sist, själva Vasaloppet; Vasornas Magnum Classic.
Det är lite som med Melodifestivalen; inte längre en tävling, snarare en
årstid.
Är Sverige en nation av tivolifakirer? Eller är Sverige istället en nation av
Ikea-paket – fyrkantiga, förnuftiga, funktionella, platta och
standardiserade?
Den danske skribenten Mikael Jalving, bloggare i Jyllands-Posten, har just
givit ut en bok om svenskarna och det svenska. ”Absolut Sverige. En rejse i
tavshedens rige”.
Man anar av somliga passager att Jalving rest över Sundet med förväntningar
och förhoppningar, de gamla vanliga: här har vi landet av filmjölk och
fullkorn och förbud, landet vars mäktigaste myndighet är Systembolaget.
Och visst blir vädret sämre så snart han passerat Öresundsbron. Och visst
puttrar och väser kaffebryggarna som kannibalgrytor på Nya Guinea. Men i
övrigt är det förväntade Sverige oväntat svårt att hitta. Jalving är på jakt
efter gråmulen konsensus och en av Tengilsmän övervakad ängslig tystnad.
Istället hamnar han i ett kackalorum, en utvidgad version av tv-programmet
Debatt: ”Jeg mødte glødende monarkister i clinch med indædte republikanere,
kristne frikirker i karambolage med demonstrative ateister og præster, der
knap nok tror på Gud. Jeg traf intellektuelle ultrafeminister, der blæser
til kamp mod mandschauvinisme og forskelsbehandling, men konfronteres af den
mest kønsstereotype sladderpresse.”
Och på krogarna satt välklädda trendputtar och trendputtor och snaskade dyra
fiskrätter.
Landet Lagom? Sverige är ”ekstremernes land”, tvingas han konstatera.
När man läser Jalvings bok slås man av att det han ogillar i Sverige inte är
den eventuella konformismen och konsensuskulturen. Det är istället frånvaron
av konsensus (framförallt då i den fråga som för honom är den centrala,
invandringen) och oviljan att värna en gemensam svensk identitet som gör
honom indignerad.
Svenskarna är helt enkelt inte tillräckligt konformistiska. Framförallt är de
inte konformistiska på rätt sätt.
”Sverige er på vej ud ad en tangent, hvor stadig færre mennesker har noget til
fælles, hvor det politiske og kulturelle establishment synes at arbejde
målrettet på at avskaffe Sverige, og hvor det lader til, at det altid er de
radikale, og ikke de moderate, der har magten.”
Frågan är då, när var Sverige svenskt, helt och fullt? Och, för att vidga
perspektivet till att omfatta även andra Sverigekritiker än Mikael Jalving:
när nu det gemensamma för alla som i dag kallar sig nationalister i Sverige
tycks vara motviljan mot dagens Sverige, vilket Sverige är det då de gillar?
Hur långt bak i tiden måste de gå för att hitta hem?
Ganska långt, skulle jag vilja påstå. Ett par hundra år eller så.
Verner von Heidenstam publicerade 1896 en essä om ”svenskarnas lynne” i
tidskriften Ord & Bild där han föregrep Mikael Jalvings upptäckter.
Också på den tiden var svenskarna i full färd med att avskaffa det svenska.
”Svenskarnas ytterliga modernitet, deras rastlösa brådska att tillägna sig
alla nyheter äro just egenskaper, som i våra dagar göra dem mer än rättvist
obemärkta. De äro den germanska rasens mest kosmopolitiska och moderniserade
nation. De synas därför lika alla andra.”
Vasalopps-syndromet, då som nu.
Med vetenskapligt vallade skidor och topptrimmade high tech-underställ kör
svenskarna så det ryker, för framtida segrar. Alla är fast beslutna att köra
sitt eget race, fast i samma spår och mot samma mål.
Så jag upprepar frågan, vilket Sverige är det ”nationalisterna” vill återvända
till? Mångsbodarna? Evertsberg? Eldris?
När Mikael Jalving och andra river sitt hår och klagar över att de inte kan
lokalisera och fånga in Sverige, att Sverige stakar undan och försvinner in
i dimman, så har de i själva verket pekat på det mest konstanta i den
svenska identiteten: förändringsivern, lättrörligheten, framtidsfixeringen.
Det är när Jalving då och då glider in på det spåret som hans bok skulle kunna
bli intressant och tjäna som utgångspunkt för en debatt.
Den modernistiska mentalitet som länge präglat det svenska samhället har många
goda sidor; den har bidragit till att göra Sverige välordnat och välmående.
Men det finns också avigsidor: det finns inte så gott om utrymme för
egenart och egensinne i ett Vasaloppsspår.
Otvivelaktigt finns det en konformism, en konsensuskultur, i Sverige. Men inte
där Mikael Jalving tycker att de borde finnas, i synen på migrationen, utan
istället på ett djupare plan, det heidenstamska, i relationen till det
moderna.
Heidenstam beskrev i sin Ord & Bild-essä svenskarnas ”brist på
konservatism” som ”frånsidan av deras mottaglighet och smidiga
fattningsgåva”.
Öppna, receptiva, men därför också anonymiserade – det var den diagnos han
ställde på sina landsmän.
”Res istället till Danmark”, manade han, ”och bakom de små fönsterrutorna, där
de vita gardinerna och krukväxterna nyfiket skjutas åt sidan, framtitta
vänliga, underbart gammalmodiga huvud med stärkt mössa och benat pannhår,
och du skall förstå, att tidens hjul där rullat långsammare, och att det
danska folklynnet, trots allt, i grunden är mer konservativt.”
Tja, vad är Turning Torso i jämförelse med Rundetaarn? Blott ett Vasalopp på
högkant.