Maj 2009. En reklamskylt på Hovedbanegården, Köpenhamn: En skräckinjagande man med ondskefullt leende och lömskt lyft ögonbryn blickar ner på mig. ”Gi’ os Danmark tilbage!” står det i en mysig skrivstil. Mannen är Morten Messerschmidt, kandidat till Europaparlamentet. Partiet är förstås Dansk Folkeparti.

Ge oss Danmark tillbaka. Ja, man kan bara skriva under. Frågan är ju bara från vem. Att Danmark inte är samma mysiga Legoland som för tio år sedan kan man inte neka till. Men är det invandrarnas skuld, för man får ju anta att det är dem Morten syftar på, eller är det Morten själv som är att skylla?

Googlar man ”Ge oss Sverige tillbaka” – Mortens slagord användes nämligen också av Sverigedemokraterna - är träffarna för Timbuktu & Promoes protestlåt fortfarande fler än de för Sverigedemokraterna själva. Men hur länge till? Är Danmarks väg vår? Med den frågeställningen flyttade Lena Sundström till Köpenhamn för att ta reda på hur Danmark egentligen blev synonymt med främlingsfientlighet. Hur kan världens lyckligaste folk plötsligt känna sig så hotade av slöjor, moskéer och människor som inte vet vilket år Danmark vann VM i handboll för kvinnor? Det senare är tydligen essentiell kunskap för att förstå dansk kultur, enligt det danska medborgarskapstestet.

2001 var ett historiskt valår för Danmark. För första gången sedan 1924 fick Socialdemokraterne inte flest platser i Folketinget. Danmark ryckte till höger, med högerliberala Venstre som största parti. Valet innebar också en stor framgång för Dansk Folkeparti, som med sina tolv procent blev Folketingets tredje största parti, och stödparti till regeringen. Redan 1998 hade Venstre räknat med ett maktskifte. Samtidigt sade de sig inte vara villiga att samarbeta med Dansk Folkeparti. Någon seger blev det inte då, och partiledaren Uffe Ellemann-Jensen fick avgå. Då steg Anders Fogh Rasmussen in på arenan, och när han lett Venstre till seger 2001 var det alltså annat ljud i skällan. Idag dominerar Dansk Folkeparti den politiska debatten i och om Danmark.

I Sverige förfasar vi oss. Men likheterna mellan Sverige och Danmark är obehagligt många. Även om Lena Sundström inte ger den svenska debatten lika mycket utrymme som jag hade förväntat mig, är det ganska lätt att se att svensk invandringspolitik rullar fram i danska hjulspår. Språktest? Försvårad anhöriginvandring? Förslag i Sverige, realiteter i vårt grannland.

De senaste veckorna har det rasat en debatt om burkaförbud i Danmark. Förslaget kom inte från Dansk Folkeparti, utan från Konservative. Känns det igen? Etablerade partier tar över främlingsfientligas frågor och retorik, under förevändning att hålla klassiskt främlingsfientliga partier små, och vips är det rumsrent. Där det finns vind är det lätt att sätta segel, skriver Lena Sundström. Jo tack.

Dansk Folkeparti föddes ur det Ny Demokrati-lika Fremskridtspartiet. Tossepartiet föll sönder, och ur askan reste sig Pia Kjærsgaard och skapade ett parti där tokskallarna rensats bort och retoriken slipats. Att det var ett vinnande koncept vet vi ju. Hur hindrar man då Sverigedemokraternas framfart när de gör det samma?

Ja, det är här det blir lite knepigt för Lena Sundström. Själva poängen med boken är ju inte att kartlägga dagens Danmark, utan att se vad som ritade om kartan. Sundström ägnar sig under sina tre månader i Danmark åt idogt grävande, intervjuande, forskande och spanande. Likt en ivrig ungdomsreporter på Hjärnkontoret drar hon Köpenhamn runt på sin cykel och följer upp nya trådar. Hon pratar med politiker, chefredaktörer och mannen-på-gatan, går på middag hos två aktiva Dansk Folkepartister och gräver ner sig i debatten om Muhammedkarikatyrerna. Det är roligt och rappt, lättillgängligt och ofta intressant. Men när jag börjar närma mig slutet av resan växer frustrationen: Nu räcker det med pølser och personporträtt, nu vill jag ha svar. Men det kommer inte riktigt några. Och det är ju så obehagligt, för hur ska vi då kunna undvika att Danmarks främlingsfientlighet blir vår?

Ja, frustrerande är det ju, men samtidigt är bristen på raka besked och enkla svar ett exempel på att Sundström tar sina frågeställningar på största allvar. Är det inte så att det är just förhastade slutsatser och förenklade svar som för främlingsfientliga partier till makten? Förbjud burkan, så får vi Danmark tillbaka.

Amanda Svensson, författare.