POLITIK. Programmet ligger instoppat i ett brunt internkuvert, som om publiken vore kallad på hemligt möte i maktens korridorer. Mankells nya pjäs skapar förväntan. Den handlar om Palme och u-båtskrisen 1982. Spännande ämne för alla som minns de där hysteriska dygnen när det jagades ryssar i Stockholms skärgård. Som senare förvandlades till ett sillstim. Palme har saker att säga oss även idag, skriver Mankell i programmet.
Pjäsens ramhandling är förlagd till nutid. Det vankas wallenbergare hos den pensionerade ubåtskaptenen Sten. Gäster är den förre kollegan Karl med fru och Stens dotter, Helena, som jobbar som teaterdramaturg och ska sätta upp en pjäs om ubåtskrisen. Nu vill hon veta allt. Vad var det egentligen som hände? Karl, som har en senare karriär som politiker, berättar. Olof Palme dyker upp i hans minnen, nästan spöklikt porträttlik och fint gestaltad av Lars Wiik. Maria Kulle gör också en känslig tolkning av Karls förbittrade och kärlekslängtande hustru. Ingen skugga över skådespelarinsatserna. Problemet är att det de pratar om inte är särskilt intressant. Hela första akten sitter jag och undrar vart Mankell vill komma. Dessvärre klarnar det inte i andra akten.
Dramatiken i ”Politik” är uppbyggd kring teorin att det var amerikaner och inte ryssar som härjade i svenska farvatten 1982. Den är inte ny och det är alltså inte saken i sig som är brännande utan mekanismerna bakom mörkläggningen. Om Palme ljög – vad var det som fick honom att ljuga? Det lyckas pjäsen aldrig förklara. I de korta scener där han framträder talar han om vikten att hålla balansen i politiken i allmänna ordalag och om rädslan för att borgarna ska ta makten.
Realpolitik ställs mot idealism, javisst, sanning mot lögn. Men dramatiken vrids aldrig åt, pjäsen harvar på i sin naturalistiska lunk. Middagen urartar i ett otrohetsdrama, som antagligen är tänkt att spegla lögntematiken, och u-båtsmetaforerna dras i långbänk. ”Sanningen måste komma upp till ytan!”
Slutscenen där Palme berättar om vad han tänker när han går hem från bion är förvisso drabbande – den rör i ett sår som aldrig läkt. Men vad var det egentligen han hade att säga oss här och nu? Det gick mig helt förbi.