Det är FRA-debatt i riksdagen och som näst sista talare går folkpartisten
Camilla Lindberg upp i talarstolen och säger att hon kommer att trycka på
avstår-knappen. Det borde inte vara något märkligt. Men det är det. Dagen
innan har Lindberg fått utstå vad hon själv beskriver som ”45 minuters
förnedring” av sin riksdagsgrupp. Skälet är att hon inte tänker följa
partipiskan.
På sin blogg skriver hon: ”På ett sätt är jag glad att ni inte hörde vad som
sas igår, då hade ni totalt tappat respekten för oss politiker, men det
kanske ni redan har.”
Trycket mot de enskilda ledamöter inom alliansen som har haft avvikande
uppfattning i FRA-frågan har varit mycket hårt. Så hårt att det nu inte
längre finns någon som har en avvikande uppfattning. Förutom Camilla
Lindberg då. När voteringen är över är hon den enda som har valt att avstå.
FRA-debatten har pekat på ett demokratiskt problem. För vad ska vi egentligen
ha alla de där ledamöterna till, om vi samtidigt har en politisk kultur som
är så brutal att den skrämmer bort varenda avvikande röst och förvandlar en
levande och brokig skara åsikter till något som matas fram ur en konform
röstboskapsmaskin?