MERETE MAZZARELLA. Merete Mazzarella har gjort något som vid första anblicken kan verka oförlåtligt. Hennes nära kompis har brutit med henne av den anledningen, så man fattar att det är risigt läge på riktigt. Mazzarella har, som relativt nybliven pensionär, lämnat sin över åttio år gamla make och blivit förälskad i en annan man.
Får man göra så? Får man lämna sin åldrande partner ensam, hur kär man än blir i nån annan och hur stor lust man än får att förverkliga sig själv? Mazzarella har redan tidigare skrivit en självbiografisk tankebok om den nya livsfas pensioneringen innebär, om att skapa mening i livet när arbetet inte längre är huvudsaken, men är det här verkligen lösningen?
M
azzarellas nya bok är i alla fall en fortsättning på resonemangen från den förra, den handlar om arbete och ickearbete, om kärlek och om svek.
Det är tonfallet som är hela hemligheten med boken, det skenbart kåserande och riktningslösa. Det är tonfallet som lurar in mig i två känslolägen när jag läser den: först blir jag aggressiv, senare övergår min irritation i genuint intresse och jag börjar lyssna. Det är med andra ord en text som tar mig med på en gestaltande resa, där jag som läsare genomgår en utveckling, inte bara läser någon annans livsberättelse.
Inledningsvis kan jag inte släppa sveket. Jag associerar hela tiden till ”Angels in America”, där Louis lämnar den dödssjuke Prior att plågas ensam för att istället under spänningssökande som både är äkta och falskt hångla upp en förvirrad mormon. Men tack och lov tycks Mazzarellas exman inte vara särskilt döende. Och hennes nya är inte mormon, men nästan: han är filosof. Jag tänker med skräckblandad förtjusning på deras konversationer, litteraturprofessor Mazzarella och filosofen. Hon skriver det själv: de pratar inte, de samtalar. Hu!
Jag grips av akademikerförakt, trots att akademikerförakt är bland det värsta jag vet och förresten är jag kanske akademiker själv. Jag får hur som helst samma känsla av verklighetsfrämmande privilegier som finns i Joyce Carol Oates sorgebok om sin döde man, ”Änkans bok”, där normaltillståndet i Princeton tycks vara prydliga middagar och intelligenta men samtidigt gravt hämmade diskussioner, en livsstil som åtminstone ger mig kalla kårar av klaustrofobi. (Själv bor jag ute i skogen och umgås i princip inte med nån annan än min gubbe och några djur + barn. Jag tycker att jag befinner mig så långt bort från en klaustrofobisk tillvaro man kan komma.)
Inledningsvis har
jag alltså en rätt så elak blick på det nyförälskade paret, men kan Mazzarella rå för att hon bott på gator som heter Villagatan och Geijersgatan?
Och faktum är att det är en annan fördom som till slut leder mig in i stor respekt för Mazzarella, nämligen min hemsnickrade bild av finlandssvenska kvinnor (de finlandssvenska männen är en helt annan historia):
Jag har alltid uppfattat denna specifika grupp som ytterst fascinerande, eftersom majoriteten jag mött har visat en säregen kombination av skarp intelligens och planlös förvirring. Det är en ytterst ovetenskaplig och subjektiv bild, men det intressanta är att precis på det viset skriver Mazzarella. Hennes tonfall är underbart försåtligt, eftersom det på ytan är så förstrött, samtidigt som det hänger i luften över existensens avgrund.
Om
vi tar om min inledningsvis rätt ryggmärgsmoralistiska attack på Mazzarellas relationer som exempel: hennes dumpande av maken blir så mycket starkare när det gestaltas i fladdrig u
nderstatementform, eftersom jag tvingas fylla i de starka känslorna själv och därför blir medagerande. Läget är minst sagt oklart, hon umgås både med maken, som hon länge har varit och fortfarande tycks vara iblandbo med i en gemensam lägenhet, och nye mannen, som hon nu är sambo med i det vanliga vardagslivet, och det framgår inte förrän mot slutet att hon nog faktiskt inte ligger med båda. Jag tar min osäkerhet som ett tecken på att författaren av prydhetstekniska skäl undviker frågan. Jag menar inte att man måste skriva om sitt sexliv i en självbiografisk bok, men här är det onekligen relevant med viss öppenhet.
Eller? Följden av Mazzarellas berättarteknik blir att jag måste fråga mig själv varför jag stör mig på hennes vaghet i sexfrågan. Vad har jag med det att göra, det här handlar ju inte ens om sexuell öppenhet utan om förtroende? Som Mazzarella själv skriver, ”Är det inte tänkbart att man i dessa tider då allt fler viker ut sig allt mer på nätet också förväxlar öppenhet med förtroende?”
Kärlek ä
r förtroende, och skalan mellan förälskelse och vänskap är ständigt glidande och vag.
Och ja, det var faktiskt okej att hon lämnade sin man, de kan faktiskt precis lika gärna vara polare, de har ju inte ens ändrade boendeförhållanden egentligen, och det finns ingen tydlig skala där ensamheten blir mindre om man har en fru än om man har en vän. Så hörru Meretes sura kompis, skärp ihop dig och kom tillbaka!
Aase Berg
Eftersom Merete Mazzarella medverkar på Sydsvenskans kultursidor recenseras hennes bok av Aase Berg, poet och kulturskribent i Expressen.