Vi applicerar gärna denna tro på Irak, på Pakistan och, inte minst efter
Fidel Castros besked, på Kuba.
Det är svårt att låta bli. Trots att man förstår att social rättvisa och
välstånd är mer komplext än så måste man fortsätta tro på att den där salvan
är livsavgörande. Vad öppnar man annars för?
Vad som gör fallet Fidel så paradoxalt är att den gamle diktatorn också
fungerat som inspiratör för demokratiska processer. Den kubanska
revolutionen, som inte bara befriade landet från en fascistisk diktator utan
också lovade frihet och framtid åt en hel kontinent, har stelnat i en ful
grimas. Men ändå är det som om den fortfarande lovar. Nu genom
Castrobeundrande men också folkvalda lärjungar i exempelvis Bolivia och
Venezuela. De sociala rörelser som omformar Latinamerika just nu är både
fredliga och smorda med demokratisalvan, och samtidigt inspirerade av en
våldsam diktatur.
Alla önskar vi att Fidel Castros avgång öppnar för större frihet och
demokratiska val på Kuba. Men det måste gå att hålla två bollar i luften
samtidigt. För Latinamerikas demokratiska rörelser kommer att fortsätta att
tro i två riktningar. På salvan. Och på Fidel.
PATRIK SVENSSON
medarbetare på Kulturredaktionen