När prins Charles var nyförlovad med Diana frågade en journalist om han var
kär. Prins Charles tog några sekunders betänketid innan han sa ja, och
sedan: ”Whatever love means.” Hans svävande svar blev upptakten till Liv
Strömquists seriealbum ”Prins Charles känsla” som nu har fått dramatisk form
på Malmö stadsteater.
Jag ska erkänna att jag var lite orolig för hur det skulle gå att överföra
Strömquist serier till scenen. Komiken i dem bygger i så hög grad på hennes
tecknade figurer, men efter några minuter på Intiman är all oro bortblåst.
Dramatiseringen ligger nära originalet. Samma svan som pryder omslaget till
Strömquists album rullar in på scenen i jätteformat med Lady Di mellan
vingarna, därefter följer talande exempel ur den romantiska tvåsamhetens
historia och samtid, ackompanjerade av en akademisk föreläsning i
genusteori, växelvis framförd av de fem skådespelarna.
Spelet får fart på allvar när Nancy och Ronald Reagan tar plats på scenen och
Magnus Schmitz steppar loss i ett nummer som borde få varje imitatör i
Sverige att krokna av avund. Lars-Göran Ragnarssons queera tolkning av den
självuppoffrande Nancy är också genial.
Scenen med Victoria Benedictsson och Georg Brandes håller samma höga nivå,
Karin Lithman hårt snörd och självföraktande, Magnus Schmitz en underbar
parodi på odrägligt snobbig och nedlåtande kritiker – den hemmagjorda
danskan förstärker komiken. Som vänds i tragik av Lithmans skälvande närvaro
när självmordet närmar sig.
Tempot är högt och kasten tvära mellan buskiskomik och bråddjupt allvar. Allt
är inte lika roligt, ibland tappar spelet fart, då och då blir de mässande
föreläsningarna om heterosexualitetens predikament väl massiva. Men som
helhet sitter Sara Gieses iscensättning av Strömquists seriealbum som en
smäck. Regin är elegant med snygga övergångar, ironin har tonträff, raseriet
i Strömquists svarta pennstreck har fått kött och blod.
Mycket handlar lyckträffen om de fem skådespelarnas scennärvaro och
skicklighet. Susanne Karlssons energi får hela Intiman att vibrera. Hon
lyckas skapa den där kontakten mellan scen och salong som sällan uppstår.
Hon är förbannad på riktigt och skäller ut oss alla efter noter. Men när hon
vänder sig till männen i publiken och ber om mer kärleksfull omsorg och får
ett rungande ja vänds ilskan till något som faktiskt blir berörande, ett
möte.
Sara Gieses iscensättning är både en spark i skrevet och en munter revy, en
hejdlös drift och en sorgesång över den tvåsamma, heterosexuella kärleken.
OLINE STIG