För ett år sedan slogs Tyskland med häpnad – en sjuttonårig kvinna hade
skrivit en roman som fick alla kulturskribenter att hoppa jämfota. De
jublade i kapp. Senare skulle de försöka överträffa varandra i smutskastning
då det avslöjades att Helene Hegemanns roman ”Axolotl Roadkill” till stora
delar var ett plagiat. I dag talar ingen om henne.
Nu har samma historia upprepat sig men denna gång under själva
riksdagskupolen. Karl-Theodor zu Guttenberg, försvarsminister sedan 2009 och
en av CDU/CSU:s påläggskalvar med ett enormt folkligt stöd, lade 2006 fram
en prisad doktorsavhandling om USA:s och Tysklands grundlagar.
Nu har den digitala tekniken fått honom på fall. Forumet PlagiPedia har
bevisat att stora delar av avhandlingen är ordagranna klipp ur artiklar i
Die Zeit och Frankfurter Allgemeine Zeitung. Den akademiska världen rasar.
Hur kan en folkvald som lurat till sig en titel ha fortsatt förtroende? En
stor andel av dem som sitter i förbundsdagen har en doktorstitel. En titel
som i Tyskland är så viktig att den aldrig glöms på det enklaste kuvert.
Zu Guttenberg gav självmant tillbaka sin titel – och fråntogs den också av
universitetet i Bayreuth. Den 1 mars avgick han som försvarsminister, trots
omfattande folkligt stöd.
Vad lär oss detta? Dels att viss tysk journalistik är skriven på en
oklanderlig hög nivå, att det sällan är direkta misstag i ämbetet som leder
till avgångar, att sanningsenlighet i bagaget väger tyngre än att göra ett
bra ministerjobb och att titlar och bildning är närapå nödvändiga i en tysk
politisk karriär. Jämför med Sverige, där andelen disputerade riksdagsmän är
anmärkningsvärd låg. Det säger något om hur högre bildning värderas här.
Just nu förbereder PlagiPedia en genomgång av andra politikers
doktorsavhandlingar, Angela Merkels står först i kön. Plötsligt blir
avhandlingarna lästa – men inte tack vare sitt innehåll.