Om man plingar på Plings ringklocka så plingar den inte.
– Jag vet, det är för dåligt. Jag kan ju inte ha en klocka utan pling, säger
Ingela Forsman.
Hon är lite sådan när hon pratar. Inte putslustig, men ordvändande.
Språkhjärnan kan hon aldrig stänga av.
– Det händer ju att idéerna till låttexter sinar. Då struntar jag i att
försöka och försöker fylla på reserverna. Går ner och tittar på vattnet.
Hennes kontor består av ett enkelt rum, med en okomplicerad stereo på
skrivbordet, några välfyllda bokhyllor och en dator. Och så
”shrink-fåtöljen”, som hon kall-ar den, en Bruno Mathsson-pjäs där hon gärna
sitter med ett block och en äkta bläckpenna.
– Kulspets och blyerts är inte riktigt bra. Det måste flyta mot pappret. Och
skriver jag på dator känns det genast så definitivt. Då blir det svårare att
ändra, och det får det inte vara.
Varför inte?
– Därför att¿ en anledning till att jag har kunnat samarbeta med så väldigt
många olika kompositörer är att jag har varit bra på att underordna mig. Det
händer att jag ringer en låtskrivare och säger ”jag skulle behöva en extra
takt här för att få ihop min textrad”, men det är ju inte alla som går med
på det.
Arbetar du alltid med färdig musik, eller skriver du texter först också?
– Nästan alltid från färdig musik. Och så försöker jag att tänka mycket
först, innan jag skriver. Sedan vill jag få ur mig texten ganska så mycket i
ett svep, innan jag går tillbaka och tittar och justerar. Man har ju sina
rutiner.
Utöver rutiner har Ingela Forsman också rutin. Hon började i bandet Bambis
på sextiotalet, men hoppade av eftersom hon inte ville missa att ta
studenten. Hon läste engelska på universitetet och funderade på att bli
psykolog eller tolk, men sökte i stället ett jobb som producentassistent på
skivbolaget EMI – och var sedan i skivbranschen under mer än ett decennium,
i massor av olika roller.
På Per Gessles hotell i Tylösand utanför Halmstad finns ett litet museum med
memorabilia från Gyllene Tider- och Roxette-tiden. Bland annat ett
refuseringsbrev – undertecknat Ingela Forsman.
– Jag var ensam tjej i en gubbmaffia när jag jobbade på skivbolaget Electra.
Jag var den enda som ville ta in Gyllene Tider, men det var ändå jag som
fick skriva refuseringsbrevet... Electra gick i konkurs sedan. Många år
senare, men ändå.
Under hela sjuttiotalet skrev ”Pling” texter, mest åt sina egna skivprojekt,
men snart också åt andra.
– Den första text jag skrev till någon annan var en översättning av ”Help me
make it through the night”, som fick heta ”Hjälp mig ur min ensamhet”. Roger
Jonsson hette han som gjorde den, och Vikingarna spelade in den för några år
sedan. Saker kommer tillbaka. Carola kommer ständigt tillbaka.
Ja, jag såg att du har femton texter på hennes nya samlingsplatta. Vilken
är bäst?
– ”Det regnar i Stockholm”. Jag gillar twisten, att hon säger att det går
bra, att allt är okej, och så kommer den sista raden: ”men det är bara dig
jag vill ha”. Det är vacker stämning i den.
Lasse Holm skrev musiken. Vad har han betytt för dig?
– Han har betytt mitt genombrott som textförfattare. Jag fick ett uppdrag av
honom, att skriva en text åt Mats Rådberg. ”Minns dig som du var” hette den,
och ledde till min första stora Stimavräkning. 2000 kronor, vilket kändes
helt enormt. Så det är ju Lasse som har sett till att jag har blivit ett
namn. Som trodde på mig.
Paul Simon och Bernie Taupin är två av Plings förebilder.
– De skriver geniala texter som nästan alltid har de där vändningarna som
jag gillar, twisten liksom.
Bland melodifestivallåtar genom tiderna är ”Gente di mare” med Umberto Tozzi
och Raf från Italien allra bäst, 1986.
– Men man kan inte ta det på för stort allvar, det är en musiktävling och
man kan inte tävla i musik, men det gör vi ändå, för att det är roligt!
Vad är det viktigaste med texten till en festivallåt?
– Refrängen är väldigt viktig. Man har sina tre minuter. Där ligger hooken,
den gör alltid det. Många har ju suttit och letat efter en titel så de
nästan har slagit knut på sig. Ett tag var det telefon och telegram och SOS
och sånt, för att ta ett exempel. Jag har fullständigt struntat i sånt. Jag
tror att det viktiga är att det finns en ärlig känsla, och att den förmedlas
på rätt sätt.
Ingela ”Pling” Forsman gör inte bara schlager. Hon har översatt massor av
musikaler – Cats, Footloose, Grease, Fame och Hair. Och då handar det inte
bara om sångtexter, utan hela manus.
I festivalen har hon tävlat 33 gånger, men hos Stim finns över tusen låtar
registrerade med henne som textförfattare.
– Och det är ju ändå inte på långa vägar allt. Jag skulle tro att jag har
skrivit lika mycket till, utöver det.