Tornet och u-båten är de platser som definierar livet i Uwe Tellkamps sjunkna land.

Tellkamp är uppvuxen i DDR, i en stat som trots att den inte ens hann bli medelålders var grå och utsliten och inkontinent när den 1989 dog, 40 år gammal. Hans far var läkare och familjen bodde i stadsdelen Weisser Hirsch i Dresden, i en förstad av patriciervillor med flagnande puts. Det är Weisser Hirsch som är romanens Tornet.

I de till flerfamiljshus förvandlade förfallna villorna trängs en lugg­sliten koloni av bildningsborgare. De har inte vänt DDR ryggen – det är omöjligt för DDR gör sig hela tiden påmint med sin varubrist, sitt brunkolsos, sina elavbrott, sitt myglande och schackrande. Men de har skapat sig en dykarklocka av kultur som gör det möjligt för dem att också leva i ett annat Dresden än det realt existerande; ett Atlantis av kammarmusik, dammiga klassiker i bokskåp och slitna orientaliska mattor. De älskar Bach och Goethe. De föraktar parti­nålarna och pamparna i ”Östrom”, nomenklaturans gated community.

Men syret till dykarklockan kan när som helst strypas. Die Partei, die Partei, die hat immer recht. Partiet har alltid rätt. Och Christian Hoffmann, en av romanens tre huvudprotagonister, gör gång på gång fel. Han är, som Uwe Tellkamp, läkarson och vill, liksom Uwe Tellkamp ville, själv läsa medicin, varför han, också det som Tellkamp, gör en frivilligt utökad värnplikt i folk­armén. Men Christian klarar inte att klä också sitt innersta i uniform. Han är en misstänkt figur, såväl när han tiger som när det brister och han talar ut. Till sist hamnar han därför i militärfängelsets isoleringscell, en fönsterlös och helt mörklagd håla bakom murar i ett land bakom murar. Det är u-båten. Han tycker sig ha ”nått fram till systemets allra innersta kärna”.

Han tänker sig att det ska föra med sig ett slags frihet, en insikt. Det gör det inte. Han blir bara hungrig, trött, törstig, rädd för att bli galen.

Die Partei, die Partie, die hat immer recht.

”Nu, tänkte Christian, är jag verkligen Nemo. Ingen.”

Och friheten i att vara ingen är, visar det sig, lika illusorisk som friheten i att ha sin egen dykarklocka.

Nemo är Christians öknamn på luckan. Nemo som i latinets Ingen, men också som i Jules Vernes kapten Nemo, befälhavaren på u-båten Nautilus. Också ”Ingen” är ju för övrigt en litterär pseudonym. Bakom den döljer sig den mångförslagne Odysseus som genom att kalla sig själv ”Ingen” klarar sig undan de brutala cykloperna.

Och Christian Hoffmanns eget namn? Litterärt det också. Hoffmann efter den romantiske diktaren E.T.A. Hoffmann. Christian? Tja, varför inte Christian efter den yngre fördrömde och därför fördömde av de två bröderna Buddenbrook i Thomas Manns stora roman om ”en familjs förfall”?

Detta bara påpekat för att det ska stå klart att ”Tornet” inte är någon helt enkel historiepsykologisk krönika över det östtyska rikets nergång och fall. När Der Turm gavs ut i Tyskland tidigt hösten 2008 togs den visserligen emot som den stora DDR-romanen, vilket den förstås på sitt sätt också är, men denna berättelse från barockstaden Dresden är framförallt ett litterärt barockpalats; ekande praktsalar, mörka källargångar, slösande prosaprakt, ett överdåd av bilder och allusioner som kan göra en lika utmattad som imponerad. Därtill en park så saftigt övervuxen att man bitvis måste hugga sig fram med mental machete.

I sin svenska version omfattar romanen nu 960 täta sidor. Aimeé Delblancs översättning är ett kraftprov. Man bockar i vördnad och respekt.

I någon mån måste man göra detsamma inför de tyska bokköparna. ”Tornet” har trots sina höglitterära ambitioner, sina intertextuella dimensioner och sina bitvis rätt krävande modernistiska grepp blivit en bestseller, med upp mot en halv miljon sålda exemplar.

Kan femhundratusen tyskar ha fel? Naturligtvis. Men inte den här gången.

Tellkamps store läromästare är, som ständigt påtalas, Thomas Mann, och liksom denne är han en trollkarl som gör realismen sagolik och sagan realistisk. ”Tornet” är inte bara ett konstverk i den högre skolan utan också en rasande spännande historia, trots att man vet hur det ska gå: DDR kommer att få pyspunka.

Berättelsen går från Brezjnevs död 1982 till Berlinmurens fall sju år senare. Tre manliga medlemmar av klanen Hoffmann för handlingen framåt; Christian, hans far, kirurgen Richard Hoffmann och dennes svåger, Christians morbror, förlagsredaktören Meno Rohde. De har var och en sina egna arenor – skolan/armén, sjukhuset, litteraturvärlden – och sina egna förhållningssätt till DDR-verkligheten – outsiderskapet, köpslåendet, undanglidandet – men är i grunden en och samma person: Tornmänniskan, hon som inte alltid så heroiskt försöker hålla stånd mot det dumma, brutala, skamlösa, fula och omänskliga.

Jag har för mig att Uwe Tellkamp i någon intervju sagt att just detta är temat i ”Tornet”: Hur försvarar man sig mot en fientlig omvärld?

Christian, Richard och Meno (anagram på Nemo) är omgivna av ett myller av personager, de flesta av dem just personager, lätt karikerade typer, som hämtade från Thomas Manns allegoriska sanatorieslott i ”Bergtagen”: excentriska släktingar och grannar, grälsjuka litterater, pennalistiska befäl, åldrande Moskvakommunister...

Det är ett liv och ett kiv och plötsligt händer det saker, dramatiska saker, men sedan växer prosan sig tät igen. Det är poängen. Dresden, kanske romanens verkliga centralgestalt, har drabbats av den ena katastrofen efter den andra: pest, eldsvåda, nazismen, de allierande bombningarna, ryssarna och socialismen. Det kommer att komma fler. Små eller stora. Plötsliga eller smygande. Verkligheten ger aldrig upp. Det är därför man trots allt måste bygga torn, också illusoriska.

Uwe Tellkamp, inte längre praktiserande läkare, har flyttat tillbaka till sina barndomskvarter i Weisser Hirsch. Följ honom dit. Läs hans roman.

Per Svensson
medarbetare på kulturredaktionen