”[V]ärlden är ännu i väntan” skriver Marie Silkeberg i diktboken "Sockenplan,
säger hon" (2003), ”[e]tt öppet fält av korsande viljor, språk,
läten, tystnader. Ett kaostecken.” Jag tänker på de raderna när jag stiger
på tåget från Köpenhamn till Malmö en av dessa solblänkande eftermiddagar i
maj, efter några timmars samtal med poeten och sistaårseleven på
Forfatterskolen Rasmus Graff.
Det finns idag en interskandinavisk litterär offentlighet som växt sig mycket
solid de senaste åren. Den består i ett intensivt nätverkande mellan
småförlag, tidskrifter, nätsajter, festivalarrangörer och enskilda aktörer i
Danmark, Norge och Sverige. En välkänd sak för de få men relativt okänd för
flertalet. En orsak till det skulle kunna vara att denna offentlighets olika
platser befinner sig i en sorts periferi, ofta medvetet positionerad med
blicken vänd bort från ett större och mer kommersiellt litterärt
etablissemang. Den riktar dessutom inte sällan sökarljuset mot en estetiskt
nyskapande litteratur. Dess betydelse för den skandinaviska poesins utseende
och rörelser de senaste åren kan förmodligen inte underskattas. Man skulle
faktiskt kunna säga att det idag allt mindre går att dra några riktigt
skarpa linjer mellan Skandinaviens nationella litteraturscener, kanske i
synnerhet när det kommer till poesin.
För att ta ett exempel skulle det förmodligen vara mycket svårt att överblicka
den påverkan det svenska avantgardeförlaget och tidskriften OEI haft på både
dansk som norsk poesi det senaste decenniet. Det konstaterar Rasmus Graff
och jag över ett glas på ett litet kafé i närheten av Hovedbanegården.
Enligt Graff fattas det idag forum av det estetiskt radikalare slaget i
Danmark - OEI har därför kunnat fylla ett tomrum på den danska scenen.
Ytterligare en betydelsefull händelse menar Graff var den
dansk-nordamerikanska poesifestivalen ”In the Making” i Köpenhamn 2000. Dit
bjöds yngre amerikanska poeter, till exempel den tongivande och
experimentella Juliana Spahr. Också poeter ur den aningen äldre generationen
gästade festivalen, som Lyn Hejinian och Charles Bernstein. Som arrangörer
stod flera småförlag och tidskrifter, som Basilisk och Den Blå Port, men
också Forfatterskolen. Niels Frank, kallad ”Danmarks John Ashbery”, var vid
tidpunkten rektor för skolan och bidrog ytterligare till denna amerikanska
öppning.
Generellt pekar Rasmus Graff på en allt större teoretisk upptagenhet (läs
exempelvis postkoloniala, feministiska, språkdiskursiva perspektiv) och ett
nyskapande formintresse i den yngre generationen av dansk poesi.
Överhuvudtaget tycks dansk dikt, precis som på många håll i Skandinavien,
göra uppror mot en centrallyrisk och identifikationsskapande poesitradition
- det Graff kallar ”den tonbärande poesin” med representanter som Michael
Strunge, Pia Tafdrup och Søren Ulrik Thomsen. Och det till fördel för
formmässigt ifrågasättande poetiska strategier och ett mer polyfont uttryck.
En viktig poet i det avseendet skulle kunna vara Ursula Andkjaer Olsen, men
även Mette Moestrup och i viss mån Lars Skinnebach – de förstnämnda finns
översatta till svenska på Malmöbaserade Rámus förlag och den sistnämnde på
Modernista.
Kort sagt: det rör på sig i den danska poesin. Och det vore en skam om inte
det gav sig tillkänna betydligt mer framöver, kanske särskilt på
Malmöscenen. Ett stenkast bort försiggår just nu en intensiv verksamhet som
vi inte bör missa. Ännu i väntan, dold.
Hanna Nordenhök, poet och litteraturkritiker