Det är fredagskväll i Boston och Barack Obama håller tal på ett stort
sportstadium. Nästan 6 000 studenter från stadens universitet – Harvard, MIT
och Boston University – har köpt biljetter. Många trängs längst fram vid
scenen med handskrivna skyltar – ”Obama Rocks!” – och några tjejer har
Obamas nya kampanjtröjor, ”Obama-mama”. På stora elektroniska skyltar som
går i en cirkel runt arenan kan man läsa Obamas egna budskap: ”Hope and
action = Change!”
När jag pratar med ungdomarna om varför de gillar Obama säger de flesta
samma sak: han är ”hoppfull”, ”optmistisk” och kan ”förändra” saker.
Tidigare i våras förvånade Obama det amerikanska politiska etablissemanget
när hans kampanjarbetare tillkännagav att de redan dragit in lika mycket
pengar som Hillary Clintons kampanj (25 miljoner dollar).
Time Magazine lät nyligen Obama dominera omslaget till deras ”Världens
100 mest inflytelserika personer”-nummer. Var kommer den här enorma
Obamahypen från? Kanske ligger en del av svaret i det amerikanska folkets
svaghet för folk som talar om drömmar, hopp och visioner.
I boken ”Dream – Reimagining progressive politics in an age of fantasy”,
skriver New York Universityprofessorn Stephen Duncombe om hur USA:s
progressiva politiker måste lära sig att bli lika bra på att kommunicera
spektakulära, optimistiska budskap som republikanerna – och även Hollywood –
länge har varit. Anledningen till att demokraterna varit så svaga under
2000-talet är att de tålmodigt gått och väntat på att ”sanningen ska komma
fram”, i stället för att själva använda sig av samma propagandaknep, vilket
bara är ”lat politik”, skriver Duncombe.
Vad de i stället behöver är en hoppfull, drömmande politik som tilltalar
folks känslor och instinkter. De måste lära sig att paketera sina budskap
lika effektivt som republikanerna, som är kända för eufemismer som ”Clear
skies initiative” (som Bush lade fram efter att ha vägrat skriva under Clean
Air Act), och ”Operation Iraqi freedom”. Duncombe har en bakgrund bland
aktiviströrelser på vänsterkanten, men hans budskap går igen i en hel våg av
nya böcker om demokraternas framtid.
I en artikel i New York Review of Books med rubriken ”How democrats
should talk” skriver Michael Tomasky om bland annat Drew Westens bok ”The
political brain – the role of emotion in deciding the fate of the nation”,
där han förklarar hur politiska väljare inte röstar efter hjärnan, utan
efter hjärtat.
Det är provokativa budskap för demokraterna, ett parti som hellre förknippar
sig med exempelvis Al Gores jakt på ”sunt förnuft”. Men det börjar bli
tydligt att presidentvalet 2008 inte kommer att handla så mycket om politik
som om taktik. Det kommer inte att vara sakfrågorna som avgör, utan sättet
på vilket de presenteras.
Om demokraterna ska ha en chans måste de lära sig att bli lika bra som
republikanerna på att måla upp förskönade drömbilder av verkligheten.
MARTIN GELIN
frilansskribent i New York