Pontus Kyander läser om fluxus

"Kan ingen stoppa happenings?" löd rubriken i Expressen efter den första fluxusföreställningen i Stockholm i februari 1963.

Publiken hade då med blandade reaktioner varit med om bedövande lavendeldoft (av pseudonymen Charles Lavendel, alias Carl Fredrik Reuterswärd), en 45 minuter lång tramporgelton ("Composition 1960 No. 11" av La Monte Young) och en hel del till. Arrangören hette Bengt af Klintberg, student i folkloristik, men också konstnär och poet med intresse för det där nya som kallades fluxus.

Publiken i Sverige - och i Norge, där en studentpublik i Oslo fick vara med om en fluxuskonsert samma vår - var nog inte riktigt mogen utmaningarna. Så länge något försiggick på scen, och man stillsamt kunde titta på utan att dras in i verksamheten gick det an. I Stockholm levde man kvar i en värld där poesi var poesi, romaner var romaner, teater var teater och musik musik. Problemet med den nya konsten var att den inte respekterade den uppdelningen.

Annat var det i Tyskland. Där hade Klintberg och Staffan Olzon (som senare var med och startade Pistolteatern, den vid sidan av Moderna museet viktigaste avantgardescenen i Stockholm på 1960-talet) varit med på en fluxuskonsert med helt annan publikrespons. Tyskarna var med på noterna, införstådda med reglerna. Konstnärerna hade kanske också mer tyngd, med Wolf Wostell och Joseph Beuys bland de medverkande, liksom George Maciunas, den litauiskfödde konstnären som gav rörelsen namn och något slags teoribildning.

Fluxus var mot etablissemanget, i en tid när det fortfarande var möjligt - därav också marginaliseringen. Det latinska ordet kommer av flöde och förändring, men också laxering. Publikens delaktighet var central, men också betoningen på poetiskt enkla idéer. Däri ligger också skillnaden mot den brokiga flora av happenings som karakteriserade 1960-talets konstscen, som ofta var sammansatta, högljudda och krävde en mängd rekvisita.

Bengt af Klintberg ser tillbaka på fluxusrörelsen ur ett personligt och kunnigt perspektiv i den tvåspråkiga boken "Svensk fluxus/Swedish fluxus". Den består av tre delar: en personlig, nästan kåserande berättelse om de egna äventyren i fluxus och happenings, en teoretisk del, och till sist en redogörelse för enskilda konstnärer, musiker och andra som fick betydelse för rörelsen internationellt och i Sverige. Allt detta är ytterst användbart.

Fluxus fick aldrig riktigt fäste i Sverige. Något bättre var det i Köpenhamn, som blev ett viktigt centrum för den ursprungligen tyska och snart till USA utvidgade rörelsen. I London gjordes också ett nedslag, med ungefär lika klent gensvar som i Stockholm och Oslo. Men överallt har betydelsen av dessa evenemang vuxit till närmast mytologiska dimensioner. I Stockholm fortsatte fluxus att verka mest i försynta efterdyningar, fast en del konstnärer tog djupa intryck, som Åke Hodell och Mats B. Men del i den organiserade fluxusrörelsen var de inte. Bengt af Klintberg satsade själv på folkloristiken och blev som alla vet dess bredast kända namn och radioröst.

Klintberg nämner att fluxus spelade en mer varaktig roll här nere i Skåne, och lyfter särskilt fram konstnären Leif Eriksson och hans galleri Wedgepress & Cheese, samt Lundagalleristen Jean Sellem. Den senare borde dock belysts bättre, hans galleri S:t Petri och dess verksamhet på 1970-talet vore värd en helt egen skrift, liksom den forskning om fluxus han senare bedrivit.

PONTUS KYANDER
konstvetare och kritiker