Privatisering är inte det samma som privat, individuell. Här glider
Anders Ramsay , som för övrigt delar min oro för urholkningen av det
offentliga rummet, till såpans horisont. Att människor idag får tänka och
tro som de vill utan att vare sig stat eller religiösa myndigheter lägger
sig i är omistligt.
Men precis som kultur kan religion behöva en sorts samhällelig
infrastruktur. Naturligtvis har religiösa övertygelser betydelse för synen
på människa och samhälle och därmed för politiken. Just därför behöver
samtalet föras öppet. Min artikel (28.2) innehöll tre argument:
1. Vi bör vara generösa mot olika religiösa uttryck i det offentliga, både
judiska, kristna och muslimska. Utan riter blir livet torftigare och
exploateras lätt av ytliga guruer. Detta är inte mångkulturell välvilja utan
beror på att jag tror att religion har både befriande och förtryckande drag.
Just därför behövs offentlighetens ljus.
2. Sekularism och ateism är, i motsats till sekulariseringen, en världsbild,
en tro. Den riskerar att bli lika dogmatisk som gångna tiders
enhetssamhällen.
3. Att privatisera religion innebär att acceptera sekularismens världsbild
som enda utgångspunkt. Det blir då svårare att bemöta förtryck i
religionernas namn.
Gränsdragningen mellan privat och offentligt är varken statisk eller
politiskt oskyldig. Länge tillhörde inte kvinnorna det offentliga. I många
religiösa traditioner lever denna inställning kvar. Genom att hänvisa
religionen till det privata kan detta osynliggörande av kvinnor förstärkas.
Är det de delarna av urgamla traditioner vi vill stödja? Jag menar att det
tvärtom är i det offentliga samtalet som religiös hjärntvätt av barn, tankar
om kvinnors underordning och homofobi bör bemötas. Om religionen
privatiseras är det lätt att blunda för religiöst förtryck.
ELISABETH GERLE
docent i etik, författare till boken ”Mänskliga rättigheter för Guds skull”