”Ser du något?” viskar kvinnan bredvid mig till sin granne. ”Ja, om jag visste vart jag skulle titta”, svarar hon. Det öppna scenrummet är fullt av bilder och ljud. En hög med rå korv på golvet. I ena hörnet dansar en lättklädd kvinna med en torsk. Hon slår den döda fisken mot kroppen. I det andra står två kvinnor i folkdräkter och stoppar korv. Ljud: inspelade och upplästa texter av sexsäljare och sexköpare. 2007 bad scenkonstkollektivet Arena Baubo sexsäljare skriva om sitt arbete. Texterna resulterade i föreställningen ”Fackmöte för prostituerade”. Två år senare samlade de intervjuer av sexköpare och satte upp ”Svenska torskar 09”. ”Prostitutionstribunalen”, som gästspelar på Inkonst, är en sammansmältning av de två verken och har tidigare spelats på Teater Tribunalen i Stockholm. Arena Baubo arbetar tvärkonstnärligt och antihierarkist, alla är regis sörer. Det dokumentära materialet bearbetas och stöps om till scenkonst. På frågan om de förespråkar prostitution svarar de nej. De förespråkar ingenting. De ifrågasätter, problematiserar och leker med schabloner i en synnerligen vildsint, ironisk och lättsam form. Mina känslor kastas fram och tillbaka. Mina åsikter hamnar som i en torktumlare. Den gamla välkända debatten om prostitution körs på högvarv och tappar sina svartvita ränder. Finns det lyckliga horor? Ja. Nej. Ja. Nej. En sexarbetare berättar om sitt dubbelliv som eskort, om det sociala stigmat och svårigheten att hanka sig fram som egenföretagare. En stund senare berättar en ung, före detta heroinmissbrukare om plågan och förnedringen. Om hur det är att stå och frysa i minikjol i femton minusgrader och sedan hoppa in i en bil och suga av en okänd revisor, som inte ens tagit bort bilbarnstolen. Dansen och bilderna avlöser varandra under berättelserna: lekfulla, hotfulla, våldsamma, fysiska. Köttstyckena flyger, majonnäsen sprutar, korvhögen på golvet stampas till slamsor. Lite för mycket ibland, men jag köper det. Och sedan kliver en livs levande sexarbetare upp på scenen: Pye Jakobson. Föreställningen avbryts för fyrtio minuters seminarium. Nu blir det slagsida. Eller kanske är det att Jakobson inte får tillräckligt med mothugg från publiken. Hon gillar sitt jobb och är för en avkriminalisering. Men hon parerar snyggt de svåra frågorna. Vad kan samhället göra för att hjälpa dem som far illa? Vad vill hon göra åt människohandeln? Jakobson vrider snabbt tillbaka samtalet till sexarbetarnas sociala stigma. I hennes värld är alla horor lyckliga. Så var vi där igen, i den polariserade debatten. Svartvita ränder, antingen eller. Lite tråkigt. Men efter seminariet fortsätter Arena Baubo med sitt spretiga motsatsverk där plågan ställs mot lusten och ledan och där ingenting är enkelt.