Minns ni tiden? När Linda Skugge vek ut sig med hull och retrobehåring i Bon.
Sommaren 2004 var det visst. Eller när Bon uppfann pophögern före alliansens
valseger 2006. Eller Sigge Eklunds rundabordssamtal om sex – där
kulturpersonligheter berättade att de köpt sex utan att behöva besvara en
enda följdfråga. Eller Filip och Fredriks artikel om Kungen.
Jag minns i alla fall. Det var tiden när Bon orsakade kultursidesrubriker. När
jag köpte nästan varje nummer för jag visste att jag skulle få en
överraskning.
I varje nummer försökte Bon omskapa sig själv. Jag skickade in ett
artikelförslag en gång som refuserades. Med den typiska motiveringen att jag
träffat alltför rätt i valet av intervjuperson, förslaget var helt enkelt
för mycket Bon. Sedan kom en period när Bon förvandlades till en
tekniktidning, när varje nummer kom att handla om robotar eller sex i Second
life. Ekot i kulturvärlden upphörde.
I höst har Bon, alldeles omärkligt, firat 50-nummersjubileum, åtta år efter
starten. Och något har hänt. När jag köper nummer 51 blir jag välkomnad
istället för provocerad.
Efter nästan 20 år i frivillig skugga är Midi, Maxi och Efti, tjejtrion från
Akalla, aktuella i filmen I Like It Like It Was. Reportern Linda Leopold har
tyvärr inte träffat alla tre, som jag hoppats, utan snackar bara med
producenten Alexander Bard och Freweny Teclehaimanot som Efti egentligen
heter.
I en lite för lång intervju berättar Anders Dalenius, som satt häktad i ett
dygn för skotten i Gamla Stan i våras, om att oskyldigt anklagas för
mordförsök och hängas ut på nätet med namn och bild.
Tekniktemat har reducerats till en lågmäld text om stamcellsforskning som, i
Houellbecqsk anda, handlar om vad som kan hända när män blir överflödiga i
reproduktionskedjan. Endast kvinnor har tillfrågats, med ett undantag.
Fredrik Virtanen. Det kan inte hjälpas: jag undrar varför.
Att numrets mest spännande artikel, ett modereportage från Brazzaville där
dandyism och italienska designkostymer blivit en form av politiskt motstånd,
är ett intressant tecken. Bon är inte samma sorts kulturella modemagasin som
förr.
Den poserande 21-åringen har växt upp. Förmodligen insett, lite före alla
andra, att provokation är så 2005 – och att det nya decenniet kommer handla
om snällhet och lågmälda resonemang. Att den som gapar högst kanske hörs
mest – men är oftast inte den som blir ihågkommen.