Aje Carlboms inlägg 25.2 (länk till höger) belyser på
ett korrekt sätt problemen med uppdragsforskning, exemplifierat med mitt
fall. Jag var konsulterad som forskare av Rädda Barnen och ingenting annat.
De har fel när de hävdar att vi var överens om strykningarna av hälften av
min text. Om inte, skulle de låta en konsult skriva om den, vilket är ett
fullständigt oacceptabelt hot.
Rädda Barnen har intagit olika försvarsstrategier i debatten. Först
tillbakavisade de censuranklagelserna, för att därefter hävda att detta är
deras rätt. Därefter sa de att det var de olika partnerorganisationerna som
protesterat och hävdat att de utsatte sig för risk om resultatet
publicerades.
Men nu är det alltså forskarna som är emot min analys. Detta är helt nya
uppgifter för mig och ingen kritik från dessa tre har nått mig före detta
brev (alla detaljer om processen finns på bloggen
www.nordicdervish.wordpress.com).
Rädda Barnen har underblåst missförstånd och felläsningar av min analys. Jag
har endast kunnat kommunicera via tolk med två av de tre forskarna och de
skrev sina texter på arabiska som sedan översattes. Att jag skulle ange
islam som förklaringsmodell till våldet är ingenting annat än ren lögn – min
text omöjliggör en sådan tolkning. De olika nationella sammanhangen
presenterades av forskarna, men min uppgift var att se gemensamma mönster.
Rädda Barnen har inte backat upp mig i min roll som forskningsledare, utan
lagt sig platt för en inhemsk opinion och ändrat villkoren för uppdraget
godtyckligt efter hand.
PERNILLA OUIS
lektor och forskare vid hälsa och samhälle, Malmö högskola