Det förvånar mig. Åtskilliga yngre i 2010-talets Sverige borde kunna känna
igen sig i Strindbergs alter ego Arvid Falk när han alltmer desillusionerad
söker sin plats i samhället.
I veckan arrangerade Publicistklubbens Södra krets, vars ordförande jag är, en
debatt på Savoy i Malmö om bemanningsföretagen i mediaindustrin.
Författaren Mats Kolmisoppi var där och kommenterade två dagar senare debatten
i en krönika på Helsingborgs Dagblads kultursida (30.3). Där tillvaratog han
fint matsalens metaforiska möjligheter.
”Framför scenen: bord med vita dukar, medelålders journalister. Och så längst
bak i rummet, en samling yngre människor, tätt tryckta mot väggen och inte
särskilt högljudda i diskussionerna, med några få undantag”.
En äldre generation som kommit till dukade bord? En yngre generation som
tryckts upp mot väggen och skrämts till tystnad?
Jag hoppas, och tror, att vardagsverkligheten på redaktionerna ändå är något
mer komplex. Men samtidigt kan jag i svarta stunder undra vad det egentligen
är som i dag lockar unga begåvningar till en yrkesmiljö som ibland tycks
befinna sig nära kassalinjen på ICA.
Under hårt yttre tryck anpassas pressen i dag i rask takt till den
globaliserade marknadens industriella logik: koncernstyrning,
strukturrationaliseringar, outsourcing, ekonomism ...
Det är här bemanningsföretagen kommer in. Få saker är så skrämmande för
samtida företagsledningar som fasta kostnader. Med hjälp av
bemanningsföretag kan spöket skrämmas bort och fasta personalkostnader göras
rörliga.
Mats Kolmisoppi vikarierar sommartid på HD:s kulturredaktion, dock inte
anställd av HD utan av bemanningsföretaget KIS, Kompetens i Skåne.
Företaget, som bara funnits i ett par år, är helägt av Sydsvenskan och
levererar personal till en lång rad skånska tidningar.
Också det får en att tänka på ”Röda rummet”. Där möter vi murveln Struve som
börjat som redaktör för socialdemokratiska Folkets Fana, sedan fått
”transport” till konservativa Bondeplågaren, därefter ”sålts” till radikala
Rödluvan och så småningom hamnat hos Rödluvans dödsfiende Gråkappan.
Det krävdes flexibilitet av journalisterna även på den tiden, men kanske av
delvis annan art. Om äldre tiders tidningar var åsiktsfabriker får dagens
mediaföretag en snarare att associera till bilfabriker; samlade i
koncerngrupper som utnyttjar en och samma bottenplatta för sina skilda
”varumärken”.
Vilka blir konsekvenserna om unga journalister i framtiden bara kommer att ha
en enda ingång till yrket – ett bemanningsföretag som i sin tur säljer dem
vidare till olika redaktioner?
Finns det inte en risk för att det skyndar på en anpassning till en minsta
gemensam nämnare? McMedia?