Välvilja och goda ambitioner garanterar inte att Mångkulturåret kommer att resultera i några positiva förändringar. Rakel Chukri menar att det först och främst gäller att våga se var problemen egentligen finns.
Folk får ofta något nervöst i blicken när det ska snackas mångfald och integration. En kommunpolitiker jag pratade med för några månader sedan sa ivrigt att han så gärna ville göra något. Han visste bara inte vad. Sedan tittade han förväntansfullt på mig - som om jag satt inne med de perfekta svaren.
I år är det kulturscenen som ska diskuteras på otaliga seminarier. Regeringen har slagit fast att kulturlivet är för svennigt. Inte hänger med sin tid. Inte speglar det riktiga Sverige. Uppmaningen lyder: Ta fram pipetterna och sug upp kompetens från det mångkulturella Sverige.
De statliga kulturinstitutionerna har fått order uppifrån att under året ta tydliga - och långsiktiga - steg mot en större mångfald. Det ska omfatta både publiken, deltagarna och det konstnärliga innehållet.
När jag läser den minst sagt ambitiösa projektbeskrivningen drar jag efter andan flera gånger. Mångkulturåret innebär att frågor i Kvitt eller dubbelt-klass ska stötas och blötas mellan powerpointpresentationer och kanelbullsmumsande. Uttryck som mångkulturella erfarenheter och interkulturell kompetens staplas på varandra. Diskussionen tangerar det filosofiska fältet. För vad innebär det egentligen att spegla samhället?
Jag tänker på den förvirrade kommunpolitikern. Hur står det då till med medvetenheten bland dem som är satta att medverka i Mångkulturåret?
Inte särskilt bra om man ska tro rapporten "Tid för mångfald" som gavs ut hösten 2004 av Mångkulturellt Centrum i Botkyrka. På uppdrag av regeringen granskades hur det stod till med den etniska och kulturella mångfalden på de statliga kulturinstitutionerna. Svaret var: Dåligt. Dessutom visade det sig att förvirringen kring begreppet mångfald var stor bland de 55 företrädare som intervjuades. Flera av dem "saknade ofta grundläggande kunskaper om mångfaldens innebörder och tolkade in olika saker i begreppet".
Rapportens slutsats blev att om "tolkningen av mångfaldsbegreppen är helt upp till institutionerna själva ökar sannolikt risken för att man upprepar väletablerade förhållningssätt, uppfattningar och arbetsmodeller som inte förändrar verksamheterna i grunden".
Kanske kommer osäkerheten att brytas under de otaliga seminarier och föredrag som planerats in. Kanske.
Även om vägen dit är snirklig så torde målet vara ett samhälle där man går efter kompetens. En annan etnisk bakgrund ska inte ses som ett problem. Frågan är om Mångkulturåret är vägen dit. Välvilja är ingen bristvara i motiverandet av projektet. Tvärtom. Men det finns många exempel på hur goda ambitioner lätt blir kontraproduktiva när de inte är genomtänkta. Eller, som i det här fallet, påtvingade institutionerna uppifrån.
Dramaten får till exempel klart underkänt om mångfald räknas som att spegla samhällets sammansättning. Fast även om teaterledningen kom upp i 15 procent - eller 50 - så är det inte i sig tillräckligt. Ambitionen om mångfald kan inte reduceras till att räkna antalet svarta skallar. Det måste omfatta innehållet också.
På Dramatens hemsida kan man se alla roller som de olika skådespelarna har haft. Söker man på Fares Fares ser man ett tydligt mönster. Han har spelat arabisk betjänt i "Tillbaka till öknen", städare med invandrarbakgrund i "Utanför mitt fönster" och sultan i "Sultanens hemlighet". För många skådespelare med invandrarbakgrund finns ett glastak - en gräns för hur långt deras trovärdighet anses sträcka sig.
Goda ambitioner räcker inte om man bidrar till att invandrare reduceras till att vara ickesvenskar. I programmet "Mohammeds taxi" försökte redaktionen skildra segregationen i Sverige och problematisera bilden av De andra. När P1:s mediemagasin "Vår grundade mening" intervjuade två av reportrarna hävdade de själva att programmet i stället hade förstärkt klichéerna genom att vinkla intervjupersonernas svar. Fördjupningarna klipptes bort. Fram tonade gamla stereotyper. Och de själva? De hade aldrig känt sig så mycket som invandrare som när de jobbade med det programmet.
Här finns lärdomar att dra från postkoloniala teoretiker. Trinh T Minh-ha har problematiserat kring att vilja få sin identitet erkänd, till exempel som svart kvinna, samtidigt som man inte vill fastna i den kategorin. Alltså, hur skildrar man det mångkulturella Sverige utan att överdriva skillnaderna eller ytterligare förstärka de diskriminerande strukturer som finns?
Välvilja är bara ett av de hinder som tornar upp sig framför Mångkulturårets anspråk på att resultera i konstruktiva och ja ... konstnärliga förändringar. Intervjusvaren i rapporten "Tid för mångfald" andas även ängslan. Inte bara över att det här med mångfald är svårt utan för att kvaliteten kan bli lidande. Risken med kvotering lyfts fram - att etnicitet skulle få gå före kompetens. Som om det idag vore så att kompetens alltid kommer först. Är det ett utslag av absolut rättvisa att majoriteten av invandrarna som jobbar på kulturinstitutioner återfinns längst ner i hierarkierna som städare och kaffekokare?
Yvonne Rock, som är samordnare för Mångkulturåret, verkar lyckligtvis inte dela oron för en kvalitetssänkning. Hon skriver kaxigt i sitt förord att det redan finns en informell kvotering inom kulturvärlden idag. "I ett samhälle där en oroväckande stor andel beslutsfattare, professorer och chefer är vita män vore det hyckleri att säga att vi inte redan anställer genom ett slags kvotering." Här sätter hon tummen i ögat på Kultur-Sverige. Riktar det rannsakande ljuset mot dem själva som om hon vill säga: "Problemet finns här och ingen annanstans."
Ändå. Om det inte finns en genuin tro på att kulturlivet kommer att gagnas av att nuvarande status quo synas i sömmarna - då kommer Mångkulturåret att bli ett lika fattigt projekt som loggan är ful.
RAKEL CHUKRI
frilansjournalist