I Kader Abdolahs fascinerande roman ”Sändebudet”, som kom på svenska tidigare
i våras, beskrivs hur analfabeten Mohammed mödosamt jobbade sig upp till
titeln profet.
Författaren Abdolah är numer bosatt i Holland och flydde från Iran 1988 på
grund av sitt engagemang i vänsteroppositionen. Han är själv inte troende,
men har trots det inte skrivit något nidporträtt – i stället är boken en
hyllning till nyanserna.
I ”Sändebudet” åker krönikeskrivaren Zayed land och rike runt för att samla in
vittnesmål om mannen som skapade en världsreligion. Det är de mänskliga
faktorerna som lyfts fram. Mohammed var trots allt inte gudomlig, och liksom
alla människor hade han sina brister – ”han väntade inte på att hans
nioåriga fru Ayeshe skulle växa till sig”, han drack glatt vin tills han
plötsligt förbjöd alkohol och hans svartsjuka resulterade i påbud om slöjor.
Koranen beskrivs i boken som ett dokument, förhandlat via diverse
realpolitiska och privata händelser. Det är fängslande och evigt aktuell
läsning. Religioner har (dessvärre) en dominant roll i de flesta samhällen
och måste därför få analyseras och kritiseras som vilken maktinstitution som
helst.
Nu är väl inte konstnären Lars Vilks nyansernas mästare när det gäller
religionskritik, men den brutala attacken mot honom på Uppsala universitet i
veckan visar vad som händer när nyanserna sköljs bort av hat. I Sverige är
yttrandefriheten stark, vill man kritisera Vilks finns det en mängd debatt-
och bloggsidor att tillgå.
Många har förvisso stött honom de senaste dagarna, men några cyniska tyckare
anser att han har sig själv att skylla. Lars Lindström i Expressen påstår
till exempel att Vilks provocerade fram attacken eftersom han visade en
konstvideo där Muhammed var homosexuell.
Videon, ”Allah ho Gaybar”, har gjorts av den exil-iranska konstnären Sooreh
Hera och där kritiseras inte bara islams syn på homosexualitet utan även
påven och George W Bush skymtar förbi. Runt om i världen förföljs och mördas
homosexuella, ofta legitimerat av religiösa dogmer.
Pöbeln på Uppsala universitet skrek att videon var pornografisk, vilket är
starkt överdrivet. Mina tankar går i stället till ett mer raffinerat
konstprojekt där det israeliska homosexuella konstnärsparet Gil & Moti
efterlyste arabiska älskare. Mötena resulterade i explicit erotiska
teckningar, ett skarpt och mänskligt inlägg om etniska konflikter och
sexuella tabun i Mellanöstern.
Liksom romanen ”Sändebudet” kräver den typen av laddad samtidskonst en publik
som accepterar en öppen diskussion. De som härjade på Uppsala universitet i
tisdags betedde sig dock som stereotypa Hollywood-muslimer som bara kan ett
slagord: ”Allahu akbar”. Lägg till det att svenska tevekanaler inte vågar
visa de tecknade South Park-avsnitten med profeten Mohammed i björnkostym –
det är att lämna walk over till rädslan och dumheten.