God damn America.
Kaddafi yttrade de klassiska orden 1973. I en intervju med tidskriften Time fick han frågan om amerikanerna skulle slängas ut ur Libyen. ”Jag hade gärna velat”, svarade han, ”men vem ska då pumpa upp oljan? God damn America.”
I fyrtiotvå år spred Kaddafi inte bara skräck i den libyska befolkningen utan strösslade också reklamanpassade citat omkring sig. Hans hybris nådde vansinniga proportioner, även i jämförelse med andra excentriska diktatorer. Kaddafi såg sig själv som kungen av afrikanska kungar och alla muslimers imam. När han besökte Rom 2009 bjöd han in femhundra ”långa och vackra” eskortflickor till en bisarr gala. Målet var att få dem att konvertera till islam. Det var givetvis en publicitetskupp. Kvinnorna fotograferades när de gick därifrån med var sitt exemplar av Koranen och Kaddafis lilla gröna propagandabok.
Hade detta utspelat sig i en Bondfilm hade recensenterna protesterat att bilden av skurken var alltför karikerad. Men Kaddafi ansträngde sig för att ge ett så extremt intryck som möjligt, han ville skapa en figur som var lika mycket rockstjärna som diktator. Det är ingen slump att hans livvakt bestod av amasoner. Till skillnad från tyranner som Saddam Hussein kombinerade Kaddafi medeltida metoder (tortyr och terror) med moderna pr-verktyg. Han ville bli en populärkulturell ikon som Che Guevara, fast med en gudomlig aura. Kaddafis kamp för att bli en solkung pågick samtidigt som dissidenter ruttnade bort i fängelser och oppositionella hängdes offentligt. Den här kontrasten var ett av de största hånen mot det libyska folket.
Bilden av Kaddafi har dock skiftat många gånger. I februari skrev Per Hagman på dessa sidor om hur europeiska ledare tagit Kaddafi till nåder gång på gång. Man samarbetade med Kaddafi när det passade EU. Men en gång i tiden var Kaddafi en föregångare inom arabvärlden, poängterade Hagman, till exempel ”när det kom till satsningar på utbildning och kvinnors rättigheter”.
Efter vårens uppror återgick världen dock till Ronald Reagans gamla beskrivning: ”Mellanösterns galne hund”. Kaddafis sluddriga och vansinniga uttalanden bekräftade sinnebilden av en galen arabisk man. Någon som viftade vilt med armarna, omgav sig med ett harem, ständigt bar solglasögon och tryckte i sitt tält. Alltså en klassisk Hollywoodskurk med arabisk bakgrund.
Under torsdagen kom uppgifter om att Kaddafi likt Saddam Hussein hade gömt sig i en ”håla”. Frågan är vilken avbildning som kommer att leva kvar. Det är alltid samma sak när man befinner sig i ett världsomtumlande skede – plötsligt fryser tiden till och ett av tusentals fotografier upphöjs till Bilden, den som kommer att användas i historieböckerna framöver. För Saddam Hussein var det bilden där hans tänder undersöktes, för Ceausescu ögonblicket efter arkebuseringen. Den historiska bilden på Kaddafi har nog inte kommit än, men den lyckas förhoppningsvis överskugga hans eget psykopatiska varumärkesbyggande.