Vem stoppar en jihadist?

Snälla. Omtänksamma. Skulle aldrig skada någon.

När släktingar och vänner beskriver männen bakom 7/7-attentatet i London kunde de lika gärna ha pratat om Moder Theresa. Om ledaren Mohammad Sidique Khan har många berättat hur glad han var i den lilla dottern. Han bytte blöjor och gullade. Samma person stirrade senare in i kameran i självmordsvideon och sa: ”Våra ord är döda tills vi ger dem liv med vårt blod”.

I det senaste numret av tidskriften Prospect avslöjar reportern Shiv Malik att Mohammad Sidique Khans släktingar redan 1999 fick höra att han ville bli en jihadkrigare. Familjen försökte övertala honom att släppa radikalismen men misslyckades.

Shiv Malik, som hängde ett år i den fattiga förorten Beeston där tre av de fyra bombmännen bodde, pekar på den ökande klyftan mellan äldre och yngre pakistanska invandrare. Ungdomar som Mohammad Sidique Khan vände den traditionella pakistanska moskén ryggen och närmade sig i stället en mer extrem muslimsk grupp. Tillsammans med kamraterna i gruppen ”Mullah boys” rekryterade Khan andra ungdomar och åkte på terroristläger i Pakistan. Men det var först när de gifte sig med muslimska kvinnor utanför den egna etniska gruppen som de blev utstötta ur stadens pakistanska grupp.

Fattigdom eller enkla resonemang om religiös nit förklarar inte varför fyra lads valde att spränga sig i luften enligt Shiv Malik. I stället pekar han på friktionerna mellan olika generationer. De yngre slits mellan två identiteter medan de äldre vägrar att rucka på sina traditioner.

Det låter kanske alltför enkelt att resan mot jihadist inleds med att någon vill välja sin egen fru eller höra predikningar på engelska. Men den pakistanska gruppen i Beeston är sluten, få vågade prata med Shiv Malik och flera hade hotats till tystnad. Det blev inte heller något av den tv-serie som skulle baseras på intervjuerna. Tv-cheferna på BBC tyckte att manuset var antimuslimskt och inte fungerade som ett drama. Den amerikanska serien ”Sleeper cell” som sändes på SVT i höstas visar dock att ämnet går att skildra utan att fastna i trista stereotyper.

Samtidigt som tvåårsdagen närmar sig flödar också konspirationsteorierna om 7/7. I en undersökning gjord av brittiska Channel 4 uppger en fjärdedel av de tillfrågade muslimerna att regeringen eller säkerhetstjänsten var inblandade och att de fyra utpekade männen var oskyldiga. Och när brodern till Mohammad Sidique Khan får frågan om bombattentatet var haram eller halal enligt Koranen svarar han ”inga kommentarer”. Och så beskriver han återigen sin bror som den snällaste i familjen.

Frågan om varför ingen försökte stoppa de självutnämnda jihadisterna blir alltså hängande i luften. Det ansågs kanske bättre att de blev religiösa än att de knarkade eller så trodde ingen att de skulle gå från ord till handling. Men inget blir bättre av att, som BBC, vara rädd för att man ska trampa någon på tårna. Särskilt inte nu när konflikten i Mellanöstern spiller över åt alla håll, när hatet mot Salman Rushdie väckts till liv igen och när brittiska muslimer tror att myndigheterna sätter dit oskyldiga trosfränder.

Det finns inget antimuslimskt med att försöka förstå hur fyra män gick djupare in i en dödsideologi utan att deras närmaste reagerade.

RAKEL CHUKRI

medarbetare på kulturredaktionen