Med hedern i behåll

Nalin Pekgul, ordförande för s-kvinnorna, flyttade hemifrån först när hon var 27 år. Hon har beskrivit hur svårt det var. Inte att flytta ifrån föräldrarna, utan att släktingarna skulle misstycka eftersom hon var ogift.

Pekgul, som är kurd från Turkiet, kommer från det som lite slarvigt brukar kallas hederskultur (jag ogillar ordet men använder det här för enkelhetens skull). Det tragiska balkongfallet i Malmö för drygt två veckor sedan har återigen aktualiserat debatten kring hedersvåldet. Vi vet ännu inte om det var ett mord, men flickans mamma har själv beskrivit hur överbeskyddande brodern var.

Det är tragiskt att det ska behövas dödsfall för att vi ska prata om den kontroll som framförallt många flickor - men också pojkar - lever under. Men det är ofrånkomligt, det finns aldrig några perfekta omständigheter för att diskutera problem.

Två år efter mordet på Fadime Sahindal publicerades boken ”Debatten om hedersmord - Feminism eller rasism”. Redaktörerna Stieg Larsson och Cecilia Englund skrev i det kritiska förordet: ”Det enda som i dag tycks återstå av debatten för två år sedan är en nyvunnen förvissning i det allmänna medvetandet om att kurder är kulturellt opålitliga och potentiella hedersmördare.”

Även om debatten har nyanserats lite har de en poäng i att det offentliga samtalet har präglats av en förenklad syn på kultur och ett generellt misstänkliggörande av män från Mellanöstern.

Men det som framförallt har saknats är en djupare insikt om hur livet ter sig för de flickor som tvingas bära sin heder mellan benen.

I integrationsministern Nyamko Sabunis bok från 2006 ”Flickorna vi sviker” radar hon upp allt som kan hända i hederskulturer: könsstympning, mord, mödomskontroller, slöjtvång. Hon skriver: ”All denna kontroll av kvinnans sinne och sexuella känslor utmynnar i arrangerade eller påtvingade äktenskap, ofta redan i tonåren. Det är så illa att djuren i dagens Sverige faktiskt har ett bättre skydd än barn och kvinnor som lever under hedersförtryck.”

Allt detta sker i Sverige. Allt detta måste tas på största allvar. Men det finns flera oklarheter i Sabunis tvärsäkra beskrivningar: Hur många rör det sig om? Och räcker det med att komma från Mellanöstern för att drabbas av denna tortyr?

Debatten kring hederskulturer innehåller en besvärlig paradox. Där finns en ovilja att diskutera enskilda folkgrupper, eller ens skillnader inom grupperna. Konsekvensen av att inga namnges blir att alla grupper klumpas ihop. Sabuni lyckas inte heller undvika den fallgropen. I sin rädsla att inte peka ut någon pekar hon ut alla.

Den stora majoriteten av flickor som har rötter i hederskulturer riskerar inte att hedersmördas. Och fokuseringen på morden skymmer alla de problem som förpestar deras vardag.

I Rädda Barnens bok ”Överlevnadshandbok för flickor om frihet och heder” skrev Nalin Pekgul att hedersmord inte får osynliggöras men att vi framförallt måste diskutera ”hur det är att aldrig få plugga ifred, att behöva bädda sängen åt sin bror, att bli bortgift som 16-åring med sin kusin”.

Det försvåras av att många av de berörda har varit tysta i debatten. En anledning är givetvis rädsla eller att man hellre tar striden internt. En annan är att man inte känner igen sig i mediebilden av hederskulturer.

Skillnaderna mellan - och i - olika folkgrupper är mycket större än vad som hittills framkommit.

Jag har själv växt upp i en patriarkal kultur där hedersbegreppet är starkt. Men hedersmord existerar inte i den kristna grupp jag härstammar ifrån, assyrier/syrianer från Mellanöstern. Man känner sig därför inte berörd av den offentliga debatten.

Men idag kämpar också assyriska/syrianska tjejer - ibland sida vid sida med sina bröder - för rätten att själva definiera vad som är hedersamt.

Under min uppväxt var min frustration stor över att assyriska killar oftare fick gå på diskon och ha förhållanden medan en assyrisk tjej riskerade sitt rykte om hon betedde sig på samma sätt. Att vara berusad, röka eller prata med en kille på stan kunde för tio år sedan räcka för att klassas som en dålig flicka. Och dålig innebar sämre chanser att gifta sig bra. Och ständiga bråk hemma.

Allt är givetvis relativt. Jag har själv åtta bröder vilket borde bädda för ett liv med mycket tårar och gräl. Men ingen av dem har någonsin kontrollerat mig. Tvärtom. Så har jag också väldigt liberala föräldrar.

Växer man upp i frikyrkliga Jönköping får man också automatiskt en mer nyansrik bild av det som befängt kallas för ”svensk kultur”. Medan jag festade på helgerna talade mina pingstkompisar i tungor i kyrkan. Min brors mormonvänner fick inte ens gå på bio.

Häri ligger också utmaningen. Att diskutera problem med en kulturell särart och samtidigt hålla i huvudet att det också kan vara en särart i folkgruppen.

Filosofen Aleksander Motturi har diskuterat fixeringen vid att nyckeln till identiteten skulle finnas i etniciteten. Han hänvisar i den briljanta boken ”Etnotism” till den franske sociologen Pierre-André Taguieff som beskrivit en ”rasism utan raser”, där kultur ”uppfattas som någonting statiskt och oföränderligt som bestämmer individen”.

Jag förstår Pernilla Ouis förtvivlade ton kring hedersvåldet (Sydsvenskan 9.2, se länk ovan till hoger) men saker står inte stilla i hederskulturer. Ser man till den assyriska/ syrianska gruppen har det skett dramatiska förändringar enbart sedan jag var tonåring för drygt tio år sedan: tjejer kan idag gå ut och roa sig på kvällarna, flytta hemifrån utan att vara gifta och välja en kärlek utanför den egna gruppen. Skilsmässor som tidigare var tabubelagda är idag rätt vanliga.

Fortfarande finns problem, till exempel att homosexualitet inte är brett accepterad i den assyriska gruppen och att kvinnor inte har rätt till sin egen sexualitet på samma sätt som män har. Det är inte lika rubrikskapande som att puttas ut från en balkong.

Men det är, vågar jag påstå, vad hedersproblematiken innebär för de allra flesta. Och de problemen och de framgångarna förtjänar en debatt utan exotisering och svepande generaliseringar.

RAKEL CHUKRI

medarbetare på kulturredaktionen