En bastard i teaterlivet

”Han kommer att dö”. I lördags kväll, en bit in i ”Gladiatorernas uppror” - teatergruppen Institutets andra föreställning i serien om Romarrikets uppgång och fall - tittade min vän på en äldre man i publiken som sov.

På scenen stod fyra skådespelare kring ett bord och läste långsamt, mödosamt ur sina manus. ”Sssssss. P-p-p-p-p-. Ah, ah, ah, ah. Spartacus.” Kanske krossade de bokstävlarna i Ekelöfsk mening. Det var som om de hade fått en stroke och fått lära sig språket på nytt. En signal om att här börjar vi på noll. Nej, på minus.

Jag förstod inte riktigt min väns ord. Spådde han en annalkande katastrof - med dödlig utgång för de svaghjärtade - på scenen?

Sedan slog det mig att min vän kanske menade ”dö av tristess”.

Förmodligen berodde missförståndet på de förväntningar som Institutet - tillsammans med medierapporter om piskor, strippstänger och S&M - byggt upp. När skådespelaren Matti Raita sa: ”när ni pratar om orgier / menar ni att jag ska vara naken?”, skrek några i publiken: ”Ja!”. ”Ja!”.

Vi satt inte där för att betrakta Romarriket. Vi var Romarriket och här blottades publikens hunger efter sex, blod och våld.

Den äldre mannen vaknade, tittade i en busstidtabell, hämtade sin jacka och gick. Flera andra i publiken gjorde samma sak. En strof i manuset blev en profetia: ”När är själva teatern så jag kan gå / vill veta när den är slut så jag kan gå hem och natta”.

Efter en timme började publiken lägga sig i föreställningen.

Skådespelare bars ut ur lokalen, några tog skådespelarnas manus och rev sönder dem. Den interaktion med publiken som uteblev förra gången blev nu ett intressant experiment, både språkligt och socialt. Jag uppfattade den första Romföreställningen som överpedagogisk och plakatartad, men här finns potential att bli en ifrågasättande bastard i Malmös teaterliv.

Institutets strävan är att komma bort ifrån teatern som ”ett sätt att ge människor absolution”. Och teaterns funktion som avlatsbrev kom upp också under ett seminarium i lördags, anordnat av Kultur Lund. Lars Ring, teaterredaktör på Svenska Dagbladet, slog fast att det finns en stark nyttosyn på teatern och att de flesta som jobbar med eller skriver om teater ser sig som extremt goda människor.

Särskilt communityteatern, där ”vanliga” människor agerar, beskrivs sällan utifrån det estetiska, utan utifrån den sociala bonusen. Det anses fint och mysigt att invandrare, handikappade och andra socialt marginaliserade tar över scenen.

En självgod attityd som borde ifrågasättas oftare eftersom gullighetsstämpeln riskerar att kväva det progressiva.

Det gavs inte någon absolution under ”Gladiatorernas uppror” i lördags kväll. Men det blev tydligt hur begränsade förutsättningarna är för det autentiska. Kring skådespelarnas bord flockades länge mest män ur publiken. Stämningen blev stundtals brölig.

Interaktionen speglade vilka som tar plats i det offentliga rummet. Men också hur snäva ramarna är för teaterscenen.

En av de första som blandade sig i föreställningen var en man som spexade och läste med i replikerna. Bakom mig muttrade någon om att han förstörde föreställningen. Som om hans beteende rimmade illa med ett projekt om hur systemet lever som ett gift i oss.

Den yttersta provokationen för vissa teaterkonsumenter just nu verkar inte vara någon som runkar eller skär sig på scen, utan någon som är alltför lättsam.

RAKEL CHUKRI

medarbetare på kulturredaktionen