Ekologiska pumps

”Vad tänder du på?” Det är rubriken på en reklamaffisch som hänger i en cykelbutik i Köpenhamn. Jag gick förbi där nyligen och fick syn på bilden där en kvinna poserar i genomskinlig tröja så att brösten exponeras. Men det är inte reklam för någon strippklubb eller plastikoperationer utan för cykelbelysning.

Hur som helst lämnar det en fadd smak.

Samma känsla får jag av den nya tidskriften Ecoqueen.

Chefredaktören Åsa Holmström säger i pressmeddelandet att vanliga människor ska få ”en chans att bli lite mer eco på ett lättsamt och lustfyllt sätt”. Tidningens ambition är att vara ”kaxig, lyxig, sexig – och samtidigt ta ansvar för miljön”.

Man försöker skrubba bort bilden av en lufsig miljövän och ersätta den med en Sex and the city-donna. Lika höga klackar, men grönare samvete. I stället för foträta skor ska man gå i vassa pumps som är inköpta second hand (eftersom det är bra att köpa gammalt), i stället för tygkasse ska man köpa Louis Vuitton (eftersom modeföretaget sponsrar klimatprojekt) och i stället för te på egenodlad mynta ska man dricka ekologisk champagne (eftersom man kan).

Grundtanken är inte fel. Att förändra människors konsumtionsvanor handlar i grunden om paketering.

Få skulle gå med på att utan tvång sänka sin levnadsstandard för att rädda planeten. Man måste tro att vi både kan handla mer miljövänligt och må bättre.

Medierna har kryllat av domedagsrubriker som kan verka förlamande.

Vad spelar det för roll om vi köper ekologiska potäter om polarisen ändå smälter som glass? Behovet av konkret guidning är därför enormt.

Ecoqueen fungerar i viss mån som en sådan orienteringskarta.

Redaktionen beskriver olika miljömärkningar på textil, semestermål som man inte behöver flyga till och viner som transporteras med tåg och inte flyg. Det är inspirerande att läsa om hotellkedjan Scandic som slutar sälja flaskvatten och i stället tappar vatten på designerflaskor.

Men det finns också ett vulgärt drag som ligger som en snuttefilt över tidningen. Här finns blanka bilder på ekologiska skåp som kostar 220 000 kronor och antika klockor för 125 000 kronor. Och i artikeln om Louis Vuitton står det: ”Kan miljötänkandet och humanitära budskap sälja fler väskor?

Tja ¿ Att företaget som tillverkat dem stöder globala miljö organisationer kan ju kännas tryggt. Och man kan lugnt shoppa vidare.”

Man kan eventuellt se mellan fingrarna med att redaktionen inte anlägger något klassperspektiv på miljötänkandet, att inte alla har råd att shoppa sig till ett lättare hjärta.

Jag menar inte heller att vi behöver piska oss själva för att vi vill konsumera. Men att signalera att vi inte ska känna dåligt samvete över en global konsumtionskultur som accelererar känns smaklöst. Här och var i tidningen finns små upplysningar om hur olika industrier påverkar fattigare länder. Men det görs ingen starkare koppling mellan vårt levnadssätt och miljöproblem i tredje världen.

Att vara ”ecorebell” är enligt Ecoqueen att njuta av ostar, choklad och vin. Greenpeace borde kanske öppna en lyxavdelning.

Mingla först, rädda världen sen.

RAKEL CHUKRI

medarbetare på kulturredaktionen