Alltings slutstation

I novellen ”Boet” beskriver Franz Kafka en underjordisk varelse som gräver gångar i ett komplicerat system. Obehaget smyger sig på läsaren när människodjurets paranoia växer. Ändå råder det en behaglig stillhet i mörkret.

Den känslan gjorde sig påmind på Lilith Performance Studio i helgen där den kinesiska konstnären Yingmei Duan hade skapat ett apokalyptiskt landskap med hjälp av tio ton avfall. Bakom en hög spelade en pianist spröda melodier och besökarna strövade i gångarna och plockade i det som en gång var ting men nu var skräp. En tub silikon. En häxhatt. Gammal porr.

I en dammig vrå lekte en flicka i ljusa kläder och Yingmei Duan vaggade naken runt långsamt: utsatt och fri på samma gång.

Trots den ödesmättade stämningen fanns det en skönhet i rummet, en harmoni som kanske kom av att man omgavs av produkter som berövats sin själ – man behövde inte längre förhålla sig till dem. Själv ville jag stanna kvar där länge. Där – på den bortersta änden av vår konsumtionscykel – blev plötsligt perspektivet bakåt klarare. Vi kommer inte att dömas utifrån våra handlingar utan utifrån våra sopor.

Väl ute blandade sig doften från kakfabriken med lukten av syrener. Och som det konstateras i slutet av ”Boet”: allting förblev oförändrat.

RAKEL CHUKRI

medarbetare på Sydsvenskans kulturredaktion