Det är ännu oklart om staten kommer att dela ut någon ekonomisk ersättning
till de svenskar som vanvårdats i fosterhem och på barnhem under åren
1920–1980. Många av de drabbade har uttryckt besvikelse över barn- och
äldreminister Maria Larssons ursprungliga beslut att säga nej till
ersättningskraven och frustration över att hon den 12 september börjat ändra
sig och sagt att hon kan komma att överväga frågan igen.
Kraven på en försoningsprocess som förmår ge alla drabbade upprättelse är
viktiga och legitima. Men en sådan försoningsprocess hade nog mått bäst av
att frågan om ekonomiska ersättningar redan från början lämnats utanför. Det
går nämligen inte att utforma dem på ett sådant sätt att de förmår läka sår,
ge individuell upprättelse åt alla drabbade och samtidigt garantera
rättssäkerheten för samtliga inblandade.
För att avgöra vilka tidigare fosterhems- och barnhemsbarn som ska få
ersättning måste man för det första slå fast i vilka fall som vanvård och
övergrepp verkligen har inträffat. Enligt det förslag från den så kallade
vanvårdsutredningen som regeringen har haft att ta ställning till (SOU
2011:9) ska detta avgöras av en särskild nämnd tillsatt av regeringen med
”jämförelsevis låga” krav på bevisning.
Men övergrepp är ingenting som inträffar, de utförs av en förövare. Om en
statlig nämnd delar ut ekonomisk ersättning som kompensation för övergrepp
som fosterföräldrar så sent som under 1970-talet ska ha utfört innebär det
att statsmakten indirekt slår fast att människor som fortfarande kan vara i
livet har utfört kriminella handlingar utan att de har getts möjlighet att
försvara sig, utan möjlighet att överklaga och utan de höga beviskrav som är
nödvändiga i ett rättssamhälle.
För det andra måste man avgöra vilken typ av händelser som ska räknas som
övergrepp och vanvård, avgöranden som oundvikligen kommer att resultera i
att vissa fosterhems- och barnhemsbarn tilldelas den föreslagna ersättningen
på 250 000 kronor medan andra blir utan. Frågan om hur man på ett rimligt
sätt ska avgöra vad som, med vanvårdsutredningens ord, ska räknas som
vanvård av ”allvarlig art” är hittills obesvarad. Och borde vi inte per
definition betrakta all vanvård av barn som allvarlig?
Avvägningar av den här typen skulle skapa sår istället för att läka dem. Medan
vissa människor skulle få offentlig upprättelse skulle andra få ett
myndighetsbeslut på att den vanvård som kanske förstört deras liv inte
riktigt kvalificerade sig som av ”allvarlig art”. Därmed skulle staten
istället för att avsluta en traumatisk del av vår historia skapa
förutsättningar för en konflikt där tidigare fosterhems- och barnhemsbarn
riskerar att ställas mot varandra. Om det händer är det inte en
försoningsprocess som har börjat. Det är ett nytt trauma.
Martin Ericsson
doktorand i historia vid Lunds universitet