En av dem som varit flitigast i debatten kring hedersförtryck är författaren
och journalisten Dilsa Demirbag-Sten. I de självbiografiska böckerna
”Stamtavlor” (2005) och ”Fosterland” (2010) har hon själv berättat om sina
egna erfarenheter av att växa upp i en strängt patriarkal kultur.
Hur påverkades du av mordet på Fadime?
– Det var mycket av min egen barndom som kom upp. Det var väldigt blandade
känslor, och knappast några ljusa känslor.
Hur tycker du att kulturlivet och kulturdebatten har påverkats?
– Det har skrivits en del böcker, främst facklitteratur, som framför allt nått
oss som är insatta. Sedan är jag förvånad över att feminismen fortfarande
väljer bort begreppet hedersmord.
Har det att göra med att man inte har velat göra det till en fråga om
etnicitet?
– Man vill göra det till en fråga om förtryck mot kvinnor i allmänhet. Men
feminismen vinner inget på en sådan generalisering. Det är ett svenskt
problem i och med att det sker i Sverige. Men om du ska leta efter svaret på
frågan om hedersmord är det smartare att göra det i Jordanien än på Island.
Det här är kulturellt betingat. Men om man säger att det rör sig om en avart
inom till exempel den kurdiska kulturen är det som om man skulle döma ut
hela den kurdiska kulturen. Men det gör man inte.
Vad är det viktigaste bränslet för dig i debatten?
– Förnekandet. Det här är en grupp kvinnor som stora delar av den feministiska
rörelsen i Sverige missar.