Mitt första möte med Tranströmer som poet skedde under gymnasietiden. Jag läste och fastnade. Litteratur var ett lika stort intresse som musiken var för mig på den tiden. Rent personligt möttes vi för första gången vid 1988, eller däromkring. Tomas var inbjuden till en kombinerad poesi- och pianoafton i Universitetsaulan i Lund, tillsammans med mig. Jag var oerhört spänd. Men vi fick snart telefonkontakt, och för att peppa upp oss inför framträdandet ville Tomas komma ner flera dagar i förväg. Så att vi skulle lära känna varann. Det är mycket ovanligt. Jag har gjort framträdanden med många stora artister, Erland Josephson eller vem du vill, och det vanliga är att man bara möts en stund innan det är dags att börja. Men så var det inte med Tomas.
Han bodde hemma hos oss på Gotlandsvägen i Lund i tre dagar. Han var med och lämnade min dotter på ridning, han hämtade henne i skolan. Han var öppen och väldigt glad och humoristisk, och jag är glad att jag lärde känna honom redan innan han fick sin stroke och förlorade talet.
Samtidigt var jag ju lite rädd inför detta att bli god vän med någon jag beundrade så väldigt mycket. Lite bävan var det nog som jag kände. Men det tog honom inte många sekunder att bryta ner den barriären.
Vi framträdde sedan med Schuberts Fantasi i f-moll, som spelas fyrhändigt. Den har han skrivit om i en dikt från 1978 som heter ”Schubertiana”, där han talar om dem som spelar som två kuskar på samma ekipage. Han har en enorm kunskap om pianorepertoar, och det hade han redan då. Han hade rest i Sydamerika och hållit poesiaftnar och samlat på sig noter till verk av väldigt ovanliga tonsättare. Jag blev generad ibland! Han ville diskutera någon mexikan som jag aldrig ens hade hört talas om.
När han fick sin stroke fick han övergå till att bara spela med vänster hand, och jag brukade skicka honom kopior av allt jag kunde hitta av sådant som var specialskrivet för enhandsspel. Jag tror att Tomas har en av världens förnämsta notsamlingar i den genren nu.
Många gånger har jag i egenskap av ledamot i Kungliga Musikaliska akademien skrivit brev till Horace Engdahl och föreslagit Tomas till Nobelpriset. Det känns svårt att ta in att han nu faktiskt har fått det, jag är väl bland många som hade tänkt att det aldrig kommer att bli av.
Min fru fyller år i dag. Hon sa just att detta var den finaste present hon har fått i hela sitt liv.”