Bob Dylan
Genre: Rock
Malmö Arena 3.11.
Svaret blåser i vinden, sjunger Bob Dylan i kvällens sista låt.
Hans röst? Den är snarare borta med vinden.
Men det där är en trist historia, så låt oss börja i en mer positiv ände.
”Where’s Bob Dylan when you need him?” frågade den amerikanske
singer/songwritern John Oszajca i en bortglömd halvhit för sådär tio-elva år
sedan. Svaret är att Dylan finns precis där vi behöver honom, till synes
ständigt närvarande genom sitt oförtröttliga turnerande.
Sjuttioåringens så kallade ”never ending tour”, som pågått sedan slutet av
åttiotalet, har vid det här laget gett ett par generationer musiklyssnare en
möjlighet att se honom på scen och det där måste betraktas som en av
rockmusikens verkliga kulturgärningar.
Och det finns mycket att uppskatta under spelningen i Malmö Arena också.
Bandet, med gitarristen Charlie Sexton i spetsen, låter mestadels piggt och
musikerna behandlar den rumlande folkrocken och bluesen som levande
organismer snarare än stelnade museiföremål. ”Things Have Changed” låter som
om den vill ge någon stryk och Sextons gitarr river som en rakblad i en
ödesmättad tagning av ”Love Sick”, kvällens definitiva höjdpunkt.
Dylan själv verkar tämligen uppspelt och tar till och med några försiktiga
danssteg; jag har fått för mig att man som recensent på en Dylanspelning
förväntas rapportera om sånt. Han plockar fram ”Blind Willie McTell”, en låt
som föll bort från albumet ”Infidels” som kvällens första artist, Mark
Knopfler, producerade åt Dylan för snart trettio år sedan. Knopfler gör
också ett inhopp som gitarrist i början av Dylans spelning.
Men så har vi det här med stämbanden. Som bäst är rösten rosslig och river de
poetiska textraderna som ett grovt sandpapper. Men vissa gånger blir
effekten ofrivilligt komisk – som i ”A Hard Rain’s a-Gonna Fall” där Dylan
inte sjunger orden, han skäller dem – och i andra fall blir man mest bara
lite sorgsen. Allra ledsnast är ”Like a Rolling Stone”. Låten i sig är ingen
rullande sten, den är ett av rockmusikens mäktigaste berg och ikväll är
kompositören själv inte i närheten av att lyckas bestiga det.
Det slutgiltiga beviset på att mästarens röst krackelerat kommer i finalnumret
”Blowin’ in the Wind”. Ytterligare en av världens mest välbekanta låtar,
ändå känner jag knappt igen den förrän refrängen snubblar fram.