Thomas Di Leva är inte vår genomsnittliga schlagerartist. När han kom fram mot slutet av 1980-talet var han så provocerande att han möttes av spott, spe och stenkastning vid framträdanden i folkparker från norr till söder.
De som saknade trygghet i sig själva tävlade om att kasta första stenen.
Hans särart var för tydlig, hans siluett för skarp. Han utmanade: med sin klädsel, med sina feminina drag, med sin benhårda tro på det goda i samhället och med sitt mod att vara förbehållslöst naiv.
Melodifestivalen är på många vis ett tabernakel för det konventionella, fast med en ordentligt slitsad öppning för visuellt avvikande påfågeltyper som vågar trotsa könsstereotyperna. Ändå är Di Leva ett avvikande inslag, ja en udda fågel, när han 2012 uppträder och redan i första textraden riktar sig till den som ”inte vågar vara den du är”.
– Det är en viktig låt att spela just nu, textens budskap är jätteviktigt i vår samtid. Och inte minst är det viktigt att i det här sammanhanget faktiskt presentera en text – också, säger Thomas Di Leva om sin låt ”Ge aldrig upp”.
Di Leva är en erfaren låtskrivare, men han har aldrig förr skrivit något för festivalen.
– Metoden är densamma, men jag fick ju ställa in mig på att hålla det kort. Tre minuter är gränsen, formatet är stramt. Refrängen måste fungera som ett mantra, det är den man ska ha i huvudet när framförandet är över. Men så är det i andra sammanhang också – ifall man har något att komma med och därför brer ut sig tycker alla att man håller på för länge. Musikupplevelser har blivit alltmer fragmentariska. Swedish House Maffia är ett bra exempel, deras grejer låter som reklaminslag fast med musik.
Di Levas ansi
kte är vida bekant, hans attityd och möjligen hans budskap likaså. Till skillnad från nykläckta artister behöver han inte spilla någon tid på att etablera sin person. Han kan helt enkelt framföra sin låt för dagen.
– För bildproducenten var det en befrielse, berättar Di Leva med ett garv. ”Vi behöver inte börja med en närbild!”
Det torde föra med sig att även artisten kan vara mer avslappnad.
– Både och. Det är en viktig låt för mig, den får inte slarvas bort. Jag är en artist som i många avseenden är på liv och död, det är därför många av mina låtar lever kvar. Det finns en kraft i musiken som har med allvaret att göra. Jag känner att det jag gör är viktigt.
Det framgår
av orden han sjunger, av själva anslaget: ”När du inte vågar vara den du är”.
– Oavsett hur framgångsrik man är känner nog alla pressen. Hur mycket av sig själv vågar man visa? Hur mycket kan man bottna i sig själv? Ska man spela spelet? Många gånger tar man det säkra för det osäkra, eftersom man blivit bränd förr och inte vågar chansa.
Den unge Thomas stärktes i sin identitet i det ögonblick han upptäckte en David Bowieplatta i en skivbutik. Han var tio eller elva.
– Och jag kände: ”Jag är inte ensam!”
Vilken av
Bowies karaktärer h
ade kunnat tävla i M
elodifestivalen?
– Ziggy Stardust, ifall det inte just då äntligen började gå bra för honom. Han och bandet fejkade ju sin framgång, för att kunna uppträda som de gjorde.
Fejkade d
u också i början?
– Absolut. Det gällde att uppträda som en stjärna, trots att det ibland bara fanns fyra pers i publiken. Man får ändå ... aldrig ge upp! Man måste kämpa för det man tror på, för det som är viktigt, särskilt när allt annat får ta så mycket plats.