För mig är Buenos Aires litteratur. Jag har aldrig varit där.
Inte rent fysiskt. Förmodligen skulle jag bli besviken om jag reste dit,
över att inte finna någon punkt i universum som inrymmer alla punkter (som
hos Borges); över att folk inte dricker yerba mate istället för
kaffe (som hos Cortazar); över att inte upptäcka att människorna runt
omkring mig är tredimensionella projektioner (som hos Bioy Casares), eller
över att det inte finns någon ”de blindas sammansvärjning” (som hos Sabato).
Till för inte så länge sedan skulle jag däremot – teoretiskt sett – ha kunnat
göra samma erfarenhet som Bruno gör i inledningsmeningen till Ernesto
Sabatos ”Abaddon, utplånaren”: ”På eftermiddagen den 5 januari stod Bruno på
tröskeln till kaféet i hörnet av Guido och Junin och såg Sabato komma gående
[...]”
Nu går inte det heller, för Sabato dog i våras – som ”den siste klassiske
författaren i argentinsk litteratur”, som det stod i nekrologen i spanska El
Pais. Hade han hållit ut i två månader till skulle han ha fyllt hundra den
24 juni. Kultursidorna världen över kunde ha vigt ett hörn åt gratulationer
istället för åt dödsrunor.
Sabato hann med en del. En kort och lovande karriär som atomfysiker,
och en längre och kanske mindre lyckad som målare. Han blev utsedd till
ordförande i kommissionen som utredde den argentinska militärdiktaturens
”smutsiga krig” under sjuttiotalet, och har skrivit essäer och memoarer som
fortfarande väntar på att översättas till svenska. Men hans världsrykte
vilar på en sparsam produktion om totalt tre romaner: ”Tunneln” från 1948,
”Om hjältar och gravar” från 1961 och ”Abaddon, utplånaren” från 1974.
Att ”Tunneln” hyllades av Albert Camus är knappast att förvånas över. Den är
ett stycke renodlad (och bitvis ganska daterad) existentialism i
bekännelseform – om konstnären som på grund av sin tvångsmässiga
intellektualisering av sina egna känslor och andras bevekelsegrunder drivs
att mörda den enda person som någonsin skulle kunna förstå honom. Den första
svenska utgåvan från 1951 har länge varit en antikvarisk raritet, men nu
kommer den lilla romanen i välkommen nyöversättning av Peter Landelius i
Lind & Co:s Nittonhundratalsserie. De kanske inte vet om det än, men
unga läsare av Camus ”Främlingen” och Sartres ”Äcklet” har anledning att
glädjas.
Själv kan jag knappt öppna Sabatos romaner utan att
egendomliga saker börja hända, som om man gläntat på en dörr till en värld
mellan verkligheten och litteraturen. För femton år sedan satt jag på ett
tåg i Egypten och läste ”Abaddon”. Den utförliga beskrivningen av den
mystiske Schneider i texten stämde till punkt och pricka in på en man som
satt och snarkade några meter bort. I samma sekund som jag läste meningen:
”Jag blev perplex över att han kände till en författare som så få människor
har läst” på sidan 60, lutade sig en annan medresenär över mig och frågade
vad jag gillade boken; han var nämligen förläggare från Buenos Aires och
personlig vän till Sabato.
Nu är han död, men han är samtidigt en figur i en av sina romaner. Jag behöver
inte åka till Buenos Aires och ställa mig i hörnet av Guido och Junin; det
kanske räcker att slå upp någon av hans böcker för att se honom komma gående
– i en eller annan form.