Dagen efter att Håkan Juholt meddelat att han med omedelbar verkan avgår som
partiordförande för socialdemokraterna, slår en rad tidningschefer fast att
deras bevakning inte var något drev – utan en berättigad granskning av en
makthavare.
I den efterföljande debatten har även flera av de journalister som bevakat
krisen mer eller mindre lagt skulden för det intensiva medieintresset på
dramats huvudperson. Det var hans eget fel.
Den professionella journalistikens snabba analys är problematisk på flera
sätt. Den mest självklara knepigheten är att det är ungefär lika smakfullt
att medierna själva fäller domen om deras arbete överträtt några gränser
eller inte som om politikerna skulle ges ensamrätt att bedöma om de fifflat.
Vidare är det oerhört svårt att överblicka en så omfångsrik historia som
Juholt-krisen. Den har pågått i ett flertal månader och involverat väldigt
många människor. Frågan är om det ens går att dra en samlad slutsats om hur
medierna har agerat. Och vad består förresten ”medierna” av?
Det som skrivs i tidningar, radio och tv, får numera direkt avknoppning i en
oöverskådlig mängd kanaler på internet. Dessa länkas i sin tur tillbaka till
de traditionella medierna, som allt oftare plockar upp responsen och
använder den i sitt arbete.
Parallellt pågår det rakt motsatta: det som sägs i sociala medier får
avknoppning i de traditionella.
De senaste årens utveckling har därmed skapat ett slags mediecentrifug, som
drar en allt större del av befolkningen in mot journalistiken och får
världen att kretsa kring den. En av effekterna av detta är att alla så smått
har börjat att resonera som journalister. Och då hamnar en stor del av fokus
precis där journalistiken har sitt fokus: på mediehanteringsfrågorna.
En återkommande kritik vad gäller Juholts agerande – både från journalister
och från vanliga människor – är just att han misskötte kommunikationen: han
sa felaktiga saker och klarade sedan inte av att rätta till dem när han fick
chansen. Han verkade ljuga om en rad ärenden och förstod inte att det
förväntades av honom att han skulle pudla istället för att skylla ifrån sig.
För varje felsteg ökade intresset att bevaka Juholt, varpå det naturligtvis
också blev så mycket svårare för honom att undgå att klampa fel på nytt.
Innan Juholt valdes till partiordförande, hade han citerats tämligen flitigt i
medierna. Mellan 2008 och 2010 förekommer hans namn i snitt 660 gånger per
år i tryckt press.
I och med att han blev partiledare, förändrades situationen. Och när den
första krisen initierades exploderade medieintresset. 2011 noteras hans namn
22 068 gånger.
När en sådan massiv mediebevakning sker i realtid, snabbas takten upp på de
dramer som journalisterna iscensätter. Varje politikerkris kan betraktas som
en sammanhållen historia, med en inledning (avslöjandet), en
konfliktbeskrivning (kritiker som rasar och bemötande från huvudpersonen),
en utvidgning (är detta något som har hänt fler gånger?), samt ett avslut
som innehåller något slags sensmoral (vilka blir konsekvenserna?).
Eftersom vi i dag kan distribuera nyheter dygnet runt, innebär det att de
olika dramaturgiska beståndsdelarna, som tidigare spreds ut över en längre
tid, nu komprimeras och betas av betydligt snabbare. Det leder i sin tur
till att jakten på nästa historia inleds i stort sett omedelbart och att
dessa olika historier överlappar varandra när många medier bevakar samma
ämne. Den person som befinner sig mitt i rampljuset har naturligtvis ingen
chans att prestera något vettigt i de olika dramer som han eller hon
plötsligt spelar huvudrollen i.
Just dramatiseringen av den politiska journalistiken är ett av de mest
framträdande dragen inom senare års pressutveckling. På ena kanten finns
kvällstidningarnas bevakning som lånat mycket ifrån nöjesjournalistiken
(person X rasar mot person Y:s uttalande) och på den andra finns ett mer
djuplodande prosabetonat historieberättande med tydliga rötter i new
journalism, vilket också gett upphov till en rad hyllade böcker, till
exempel Torbjörn Nilssons ”De omänskliga”.
Samtidigt som dessa former bidrar med ny förståelse för det politiska spelet,
flyttar de också vårt fokus från realpolitiken till det journalistiska
dramat.
Intresset för politik, mätt i tidningsartiklar, är större än någonsin. Men
politiken är snart bara gångbar om den utspelas på mediernas scen –
kommunfullmäktigesammanträdena runtom i landet gapar tommare än någonsin.
Varför? För att de är tråkiga! Och varför är de tråkiga? Tja, kanske för att
de inte är dramatiserade. De påminner inte det minsta om ”The West Wing”.
Det är däremot vad en stor del av den framgångsrika politiska journalistiken
gör, med sin tyngdpunkt på intriger, maktspel, vinnare och förlorare.
Vilka sorters människor lockas till en sådan värld, tro? Vilka blir
morgondagens politiker i en tid där streberartade narcissister utgör det
garn som nyheter spinns av och där ideologi har ersatts av medielogik?
I en bevakning som bygger på maktspel blir sökandet efter avslut och sensmoral
en av de viktigaste beståndsdelarna, vilket förklarar det enorma trycket på
Juholt före avgången.
Varför ville då journalisterna avsätta Juholt? Frågan har redan ställts och
förkastats ett otal gånger. Den är inte så enkel som man kan tro. Vidgar man
bilden ser man att den samlade journalistiken syftar till att fälla den som
hamnat i Juholts läge, oavsett vem det är. ”Brottet” reduceras i stort sett
till en enda sak: de personer som utsätts för en massiv hårdbevakning har
gjort sig mediedramaturgiskt sårbara.
Att journalisternas texter bär tydliga drag av skadeglädje över att det stora
stöddiga pamp-partiet går mot sin undergång, kan mycket väl ha politiska
undertoner. Men en annan slutsats är att historien i sig, om den forna
makten som nu vittrar sönder under inre konflikter och hårda strider, i sig
är omöjlig att motstå. Och unik, eftersom den är omöjlig att applicera på
något annat parti.
I Aftonbladet skriver Göran Greider en arg artikel om hur han anser att
medierna avsatte Juholt. Han tror att många nu fått nog, ”både av en
högeranpassad socialdemokrati och att vi blivit medieborgare istället för
medborgare.”
Det där sista är nog en alldeles för optimistiskt förhoppning. Den viktigaste
kritiken mot medierna handlar inte om huruvida Juhultaffärerna var ett
utryck för ett drev eller inte, utan att deras dramabyggande helt håller på
att förändra villkoren för politiken.
Samtidigt förändras också alla vi andra. Vi vänjer oss vid att enögt fokusera
på spelet, intrigerna och underhållningen istället för allt det som
politiken egentligen formar: vårt samhälle. Det är det som gör Juholt-krisen
till en så sorglig historia.