Designutställningar kan ofta likna reklam. Nyttiga artefakter har ju inte på
samma sätt som självständiga konstverk ett kommenterande egenvärde. Ställ ut
en bil, en diskborste och några koppar – och det är inte självklart att de
berättar en historia. För att det ska ske måste föremålen skrivas in i någon
form av kontext.
Det kan handla om en viss formgivare och hans/hennes arbeten. Om rena
nyhetsvärdet eller om en specifik tendens, epok, motiv eller material – som
alla kan ge koppen eller bilen intressant mening. Men om kontexten enbart
utgörs av ett producerande företag är risken stor för att showen blir
reklam. Speciellt om det presenterade företaget själv betalar notan.
Ändå tror jag ett tag att Staffan Bengtsson, curator för ”Ikea på
Liljevalchs”, ska klara balansgången. Han har ju en bakgrund som k-spanare.
Innan han blev chefredaktör för tidskriften Form och programledare i tv för
”Bästa formen” så uppfann han tillsammans med kollegan Göran Willis
företeelsen k-spaning. På gamla moppar eller i en begagnad Saab – så verkade
det i alla fall – körde de runt landet och avtäckte bortglömda pärlor.
Heroiska, nu nerlagda bensinmackar och Ica-butiker, ännu dödsföraktande
1950-talsfik pekades träffsäkert ut som nostalgisk kultur.
Så ser Bengtsson uppenbarligen också Ikea. En mysig, bjärt brunmurrighet vilar
över konsthallen Liljevalchs annars så nobla salar i huvudstaden. En doft av
antiestetiskt 1970-tal. Det är de ickesnobbiga, rentav fula och generöst
tillåtande retroaspekterna av världsföretaget från Älmhult som lyfts fram,
vilket förstås är genialt. För vem kan ogilla äkta folklighet.
Men hur trovärdig hemtrevligheten än är – och det är den – så räcker den inte
för att mota tillbaka reklamspöket. För i Kamprads imperium har tiden inte
stått still. Ikea, som bidragit med tre miljoner kronor till utställningen,
är ett av världens mest framgångsrika företag, vars omsättning räknas i
hundratals miljarder. Det märks också när Bengtsson & Co i
utställningskatalogen överger det kärleksfulla retrotilltalet för koncisa
bakgrundsfakta. Rubrikerna låter som slogans: ”Fenomenet Ikea”, ”Ett
möbelhus för alla”, ”En demokratisk angelägenhet”. En tvetydighet som
spiller över på texterna – även om de skrivits av godkända akademiker. Eller
just därför.
Det är sorgligt och pinsamt. Dels därför att det över lag behövs bättre rågång
mellan design och reklam om formgenrerna någonsin ska återfå trovärdigheten
i Sverige. Dels därför att naiviteten är så skärande. Tre miljoner är i
reklamsammanhang småpengar. De räcker till någon veckas helsidesannonsering
med rikstäckning. På Liljevalchs får Ikea två och en halv månaders
exponering i en ansedd, mediabevakad konsthall. Knappast ”sponsring”.
Snarare en av skattebetalarna kraftigt subventionerad kampanj.