Reporter med muta som metod

– Naturligtvis är jag som liberiansk diplomat begeistrad över fredspriset, säger Mads Brügger med ett knappt märkbart ironiskt flin samtidigt som han bläddrar på sin mobiltelefon.

– Titta här, säger han och visar fram en bild på ett dokument som han fick i brevlådan nyligen.

Dokumentet förkunnar att han är utnämnd till Liberias generalkonsul i Centralafrikanska republiken. Det är undertecknat av Ellen Johnson Sirleaf, Liberias president som i fredags utsågs till en av årets fredspristagare.

För sin diplomatstatus betalade Mads Brügger 90 000 dollar till presidentens högra hand. Pengarna skulle, enligt mottagaren, gå till presidentens just nu pågående valkampanj.

Om Ellen Johnson Sirleaf själv är inblandad i handeln med diplomattitlar vet Mads Brügger inte. Men att hennes närmaste man, som dessutom är partiledare för regeringspartiet, är det, är det ingen tvekan om. Det finns bildbevis.

Mads Brüggers överlämnande av ett tjockt kuvert fullt med dollarsedlar till fredspristagarens medarbetare är en av många minst sagt uppseende­väckande scener i hans dokumentärfilm ”Ambassadøren”, som precis har haft premiär.

Mads Brügger är en av Danmarks mest kända journalister och kanske den mest kontroversielle. Han delar sin tid mellan att vara seriös programledare för debattprogram som ”Deadline” på DR att göra dokumentärfilmer som tänjer alla gränser. Sedan ett halvår är han kanalchef för Danmarks nya public service-radio­kanal Radio 24syv som börjar sända första november.

Idén till ”Ambassadøren” föddes när Mads Brügger för några år sedan upptäckte att det fanns företag som sålde diplomattitlar till länder i tredje världen. Liberia är ett av länderna där handeln förekommer.

– Jag tyckte att det var en spännande utgångspunkt för att skildra Afrika på ett annorlunda sätt. Det skulle vara en dokumentär utan aidspatienter, svältande barn, Bono och hjälp­organisationer.

Det finns flera bortglömda länder i Afrika men inget är, enligt Mads Brügger, så bortglömt som den gamla franska kolonin Centralafrikanska Republiken, ett land som var mest känt på 60- och 70-talet då kejsaren Bokassa styrde.

Mads Brügger förberedde sin förvandling till diplomat bland annat genom att köpa några flotta kostymer, ett par eleganta ridstövlar, safarihjälm, cigarettmunstycken och Dunhillcigaretter (alla diplomaters favoritmärke). Så for han i väg, mutade och lurade sig fram genom att påstå att han ville starta en tändsticks­fabrik där arbetarna skulle komma från landets urbefolkning.

I själva verket var Mads Brüggers alter ego, liksom många andra vita män, på jakt efter landets diamanter.

Hela historien utvecklar sig till en tragikomisk, ibland nästan slapstickartad, historia. Filmen, som med­finansieras av svenska Film i väst och SVT, kostade omkring åtta miljoner danska kronor. Åtskilliga hundra­tusentals av dem gick åt till mutor.

”Ambassadören” har fått fina recensioner, flera översvallande, och recensionerna handlar, som alltid när Brügger är i farten, lika mycket om hans arbetsmetoder som om slut­resultatet. Filmen visar helt öppet hur både höga statstjänstemän och affärsmän tar emot penningbuntar från den falske danske diplomaten.

Arbetsmetoden han valt är den enda möjliga, säger Mads Brügger. Att öppet gå omkring i länderna och säga att man är reporter som ska göra ett reportage om korruption hade varit omöjligt. En utländsk journalist hade antingen snabbt blivit utslängd eller kanske bara försvunnit.

För sex år sedan gjorde Mads Brügger en annan mycket uppmärksammad dokumentärfilm; ”Det røde kapel”. Tillsammans med två danska komiker, som båda är adoptivbarn från Korea, lyckades han övertyga de nordkoreanska myndigheterna om att de var en teatergrupp som vill turnera i det stängda landet. Och myndigheterna sa ja.

Som avslutning fick den lilla teatergruppen gå allra främst i en gigantisk militärparad i huvudstaden. De nordkoreanska värdarna misstänkte aldrig att de var utsatta för en sanslös drift och satir.

– En journalist skulle aldrig ha kunnat skildra Nordkorea som vi gjorde. Men med den filmen fanns det ett moraliskt problem. De personer som var våra tolkar, alla mycket lojala mot regimen, de skulle ha kunna råka illa ut när det stod klart att vi inte var de vi utgav oss för. Jag vet inte om någonting hände dem men jag tänker nästan dagligen på dem, säger Mads Brügger.

Men var går din gräns?
– Jag har ju så klart en moral och jag skulle aldrig riskera att någon kom till skada. Men samtidigt, gör man dokumentärfilm får man vara beredd på att det blir konsekvenser. Det är ju det som är meningen.