– Nanna?
Det är beckmörkt när vi når familjen Tjiposa utanför staden Opuwo i norra Namibia. Mullret från vårt fyrhjulsdrivna vidunder lockar ut flera familjemedlemmar från himbabyn Ohamaremba, där ett gärdsgårdsliknande staket omger ett tiotal hyddor i lera och strå. När de ser oss tror de att det är Nanna Rosenkjaer Kjellström, dottern i den svenska familj som bodde hos dem under en tre veckor lång tv-inspelning 2009.
Det tar en stund innan besvikelsen över att vi inte är deras vänner lägger sig. Men visst är vi välkomna. Stämningen är nyfiket fnissig och tre unga kvinnor dansar och sjunger när vi samlas kring elden som några av männen får fart på i duggregnet.
Medvetenheten om att vi är där för att ta del av deras unika kultur är påtaglig. De har visat det som gör dem så speciella förut och gör det igen utan att vi direkt ber om det. Vi slussas runt till lerhyddor där vi sitter på huk och lär oss hälsa genom att skrika till varandra, bland annat på byns äldsta dam Mutekise Tjiposa. I det rökiga mörkret inne i hyddan visar hon stolt upp bröllopsutstyrslar.
Majuro Tjiposa, familjefadern som är den som bestämmer i Ohamaremba, är inte hemma när vi hälsar på. I hans frånvaro är det hans svärson Makange Harire som för familjens talan. Makange har en stadig glimt i ögat när han brister ut i en lång sång.
– Hur kan jag sluta? Jag kan inte förneka min talang som jag har fått av Gud, säger han.
Han räknar på fingrarna, pausar, blickar mot korna, samlar sig. En efter en avhandlas förfäderna som gått bort och han sjunger om hur de samlat på sig boskap, korsat floder och vandrat till just den här landplätten från norra Afrika.
Han minns inspelningarna med både glädje och ilska.
– Teamet höll inte sina löften och det gjorde att vi började bråka, säger han.
Majuro Tjiposas fru Katuzara Tjiposa fyller i:
– När vi fick höra att en annan familj som haft besök av ett filmteam från Spanien fått mycket mer betalt tyckte vi att det var orättvist.
Ett hundratal mil söderut, i en anonym enplansvilla i utkanten av huvudstaden Windhoeks södra industriområde, har Namibias filmkommission sitt kontor. Det är hit utländska tv-team som vill filma minoriteter från himba- och sanfolken ska vända sig för att söka tillstånd. Något som teamet från Eyeworks missade, eller valde att strunta i.
– Det svenska teamet betedde sig precis så som man inte ska göra. De dundrade rakt in i byn utan tillstånd och utan att ha frågat oss om lov, ryter kommissionens projektledare Ricardo Mouton.
Den underbemannade kommissionen har en nästintill omöjlig arbetsuppgift. Förutom att säkerställa minoritetsfolkens rättigheter vid film- och tv-inspelningar ska den genom täta inspelningsplatsbesök, i ett land med enorma avstånd och grusvägar som slutar innan de når nästa by, se till att befolkningen inte utnyttjas.
– Ofta har teamen hunnit lämna landet innan vi ens får veta att de varit där, konstaterar Ricardo Mouton.
I både Sverige och Namibia kritiserades produktionsbolaget Eyeworks för att ha filmat utan tillstånd och för att ersättningen i majsmjöl låg långt under branschens minimilöner.
– Så här efteråt kan jag förstå både reaktionen och debatten. Som det hela framställdes från första början lät det ju väldigt konstigt. Vi åkte ner och redde ut de missförstånd som skett på plats så att allt blev formellt rätt med de medverkande, säger Anders B Karlsson, vd på Eyeworks.
När ”Den stora resan” spelades in arbetade den svenske journalisten Johannes Berndalen halvtid på Legal Assistance Center, LAC. Organisationen, som arbetar för minoritetsbefolkningens rättigheter, besökte tidigt inspelningsplatsen. När det stod klart att familjens intressen inte tillvaratogs föddes idén om tydliga riktlinjer för de medverkande familjernas rättigheter och filmteamets skyldigheter.
– Minimilöner och arbetsvillkor, sådant som annars är självklarheter, blir plötsligt inte lika viktigt när det handlar om människor som varken kan läsa eller skriva, än mindre vet hur ett standardkontrakt ska se ut, säger Johannes Berndalen.
Tillsammans med LAC, Filmkommissionen och lokala hjälporganisationer leder han arbetet med att ta fram riktlinjer för utländska filmteam. De ska inte bara skydda de medverkande familjerna från att framställas på ett sätt som inte stämmer överens med hur de lever eller göras mer exotiska och ovanliga än de faktiskt är. De ska också underlätta för Filmkommissionen att agera redan innan inspelningarna drar igång.
Anders B Karlsson på Eyeworks medger att de gjorde ett par stora misstag:
– Det första är att vi skulle kontrollerat så att vi hade rätt dokumentation från LAC. Vi nöjde oss med muntliga löften och mejl från den konsult vi anlitade, det skulle vi naturligtvis inte gjort. Den andra saken vi skulle gjort annorlunda var att bättre kontrollera med Filmkommisionen vad LAC:s roll är.
Hittills har holländska Eyeworks sålt formatet som ”Den stora resan” bygger på till ett tiotal länder. I takt med att produktionsbolagen spelar in nationella versioner hittar allt fler tv-team till Namibia. På minoritetsorganisationen Hipos kontor i Opuwo har personalen fått tips om att ett team är på väg till en himbaby.
– En del byar har besök av filmare flera gånger per år. Det är alltifrån stora tv-produktioner till turister som filmar för privat bruk. Tydliga riktlinjer skulle ge oss större auktoritet att agera, säger Harald Ekker på Hipo.
Att stamkulturer och moderna livsstilar möts kan ha positiva effekter, tror han. För visst är det bra att himbafamiljerna får upp ögonen för skolor och sjukhus och att de blir stolta över sina traditioner. Men det är ingen lätt balansgång.
Det är viktigt att tänka på vad det får för effekter på lång sikt. Självklart ska alla få gå i skolan men kan det leda till att kulturen utarmas? Kanske kan besökarnas intresse hjälpa till att få några ungdomar att stanna eller komma tillbaka till byarna i stället för att alla flyttar in till städerna där möjligheterna de drömmer om inte alltid finns.
Mjölka, valla kor och getter, laga mat, hämta ved. En himbafamiljs vardag är normalt inte speciellt spektakulär. För att tv-serien skulle bli mer sevärd och spännande anordnade familjen därför betydligt fler aktiviteter än vanligt. Mycket tid och energi gick åt till att underhålla tv-teamet.
– Vi kunde inte ta ut boskapen som vi brukar, kornas mjölk sinade och vi hade knappt någon mat till barnen, säger Katuzara Tjiposa.
När representanter från Eyeworks återvände till Ohamaremba fick familjen ungefär motsvarande 10 000 svenska kronor.
Makange Harire tycker att det är en rimlig betalning och pekar när han rabblar vad pengarna har använts till.
– Filtar, staket, mat, tre kalvar. Och så har vi lagt undan för att vi ska kunna gå till sjukhuset. Nu är pengarna slut.
Familjen i Ohamaremba pratar mycket om att tv-serien har stärkt deras självförtroende. När de fick se ett testprogram skämdes de över hur lata de såg ut och när de sedan skulle filmas på riktigt och lära ut sin kultur försökte de göra allting mer ordentligt. Nu känner de sig stolta över sin livsstil.
– Vi är mer intresserade av hur de äldre arbetar och gör saker nu, säger Uaumbanua Tjiposa, en av tonårskillarna.
Skulle de vilja vara med på tv igen? Makange Harire slår ihop händerna och bugar när frågan kommer upp.
– Ja tack, jättegärna. Men då är det viktigt att komma överens om ett bra avtal innan projektet drar igång.