Arash Hejazis ”47 sekunder” fyller Maria Küchen med vrede.
47 sekunder tog det för Neda att förblöda framför våra ögon. Ni minns Neda?
Hon sköts i bröstet vid en demonstration i Teheran 2009. Ett videoklipp med
hennes död började genast cirkulera på nätet och fick ett globalt genomslag.
Konspirationsteoretiker har påstått att USA eller andra aktörer ligger bakom
dödsskotten och klippet. De kan konfrontera läkaren och publicisten Arash
Hejazi med sina insikter om de har mage. Hejazi var där när Neda dog. Det
var han som förgäves försökte stoppa blodflödet ur hennes bröst och det var
han som la ut filmklippet på Youtube.
Nedas död var ännu en våg i den flod av blod som sköljt genom
Hejazis land och liv sedan början av 1980-talet. Idag bor han i Oxford och
arbetar på tidskriften Nature. ”47 sekunder” är hans självbiografiska
skildring av trettio års förtryck.
Jag märker att jag skriver det här i raseri. Varför är jag så arg?
Det är en diffus infantil vrede åt alla håll. Jag blir arg på mig själv för
att jag i min trygga läsfåtölj blir arg på Irans folk för att de efter att
1979 ha störtat en diktatur lät den ersättas med en annan ännu värre. Det är
så jag känner: ”Hur kunde ni vara så blinda?” Jag känner det i ljuset av den
arabiska våren, i skuggan av de vidriga händelserna just nu i Syrien, ”Gör
inte samma misstag som de gjorde i Iran”. Jag känner och känner. Jag är en
svensk kulturskribent 2012, alltså känner jag. Inget är så enkelt, så till
intet förpliktigande, som att känna och skriva om det.
Jag ingår i en kultur som massproducerar och -konsumerar affekter,
antingen jag nu retar upp mig på en debattartikel i Dagens Nyheter eller
gråter över ett klipp på Youtube av en döende ung kvinna. Men vad världen
behöver är inte mina feelings.
Vad världen behöver är analys, fakta, kunskap, inte minst om de komplexa
skeenden som på håll kan reduceras till projektionsduk för mina åsikter och
känslor. Hejazi skrynklar till den projektionsduken när han förmedlar sin
livserfarenhet från en diktatur där motstånd systematiskt kostat och kostar
tiotusentals människor livet. Vad han i förlängningen sätter ljus på, genom
att beskriva sin verksamhet som skrivande och förläggare i Iran under
maximalt tryck, är mitt eget ansvar som publicist.
Jag och andra skrivande i Sverige måste – alltså måste – sluta använda
publiceringsutrymme till att göra ännu en Benke, ännu en Sveland, ännu en
affektiv projicering, ännu en narcissistisk dykning ner i de egna svallande
känslorna. Vi måste coola ner och zooma ut. Vi måste tänka klart och skaffa
oss sinne för proportioner. Vi måste förmedla insikt om komplexa och
paradoxala lokala och globala skeenden i stället för att producera och
leverera affekter. Vi måste våga göra en Hejazi, vi måste i skarpt läge våga
ta risken att dö för något. Det låter patetiskt men det är så det är.